Teeeslife

Inläggens inlägg verkar inte läggas in av mig, varken igår, idag eller imorn som det känns nu. Var tog inspirationen vägen? Skyller på förkylning, huvudvärk och sömnsvårigheter.

Nu var det väldigt länge sedan jag skrev. Det som fick mig att sluta var stressen och det som har fått mig att börja igen är också stressen. Den värsta stressen hade krypit fram mer och mer i slutet av min senaste graviditet och sedan blev det bara värre och värre - både socialt och på jobbet. I augusti kraschade jag och kom inte upp i sängen. Även om det var en riktig tuff period och kan fortfarande vara tufft, vad gäller främst koncentration, minne, stress så känner jag att jag har blivit mycket starkare som person. Jag har funnit min självkänsla, och den är bra. Ovant men härligt!

Har som några av er vet (ja dvs alla ni som läser) varit sjukskriven ett tag och väntar snart på att bebisen ska kika ut. Är man sjukskriven brukar man ju vara det av en anledning och är man gravid är det ju inte heller så säkert att man är på topp. Är man inte på topp orkar man inte alltid med att vikarier ringer, sms:ar och mailar i tid och otid OFTA; särskilt inte gällande saker de själv kan lösa.

Jag är en aningens aningens för snäll och tänker på att det ska bli bra för både eleverna och vikarien så jag har ju snällt hjälpt till. Under tiden som jag har blivit störd har en STOR irritation växt fram och jag har sagt till min vikarie (när han frågat om han stör) att: "ja....lite väl ofta kanske ja...." Dessutom har jag sagt till honom att han kan lösa saker och ting själv, det växer man av - dvs peppat honom lite. MEN...polletten trillade inte riktigt ända ner (och jag var väl inte tillräckligt hård) så idag fick jag ett litet "utbrott" på honom, fast jag kunde inte låta bli att peppa ändå och vara snäll också. Men guuuu va skönt att jag sa "nu får det vara nog!" till slut, för jag har nog aldrig känt mig så stressad av jobbet nu när jag inte ens ska jobba. Jag får inte betalt och min familj tackar mig knappast.

Det kommer dock ofta något gott ur det onda. Min vikaries osäkerhet och brist på kompetens gav mig lite självförtroende över att jag ändå är rätt bra som lärare ha ha. Jag har ju varit i samma situation som honom men inte fått hjälp alls och har dessutom haft mer att göra och haft mer ansvar.

Jag har valt att inte ta upp så många personliga skeenden i mitt liv - eller iaf skriva med lite distans - men var tvungen att skriva av mig för visst är det skönt att kunna gå ut ur sina snälla, men dumma, vanor och säga ifrån? Våga säga nej! Våga vägra jobba!

Jaha, då var jag där i tantträsket igen. Jag som hade hoppats att jag kanske inte höll på att bli tant i förtid i alla fall, särskilt med tanke på att jag är gravid - och det känns ju inte så tantigt.

När man väntar barn brukar en del "boa" in sig; förbereda saker och ting inför bebisen ankomst. Vi har tvättat kläder, lakan, målat väggar m.m. Jag håller även på att göra en filt. Det blir en virkad sådan. Det tycker tydligen en del är tantigt. Jag tar inte åt mig ett dugg! Än...

Minnet är väl inte det bästa när man är gravid, i alla fall är inte mitt det. Man talar om "gravidhjärna" som enligt senaste forskningen tydligen bara är en myt. Det hävdar jag INTE att det är. Däremot tror jag det beror på bristen av sömn och att man är lite upptagen av vad som komma skall. Jag minns inte mycket nuförtiden och säger helt fel ord ibland, ungefär som en dement tant. Känner mig dock inte som en tant! Än!

Foglossning är ett annat mindre trevligt fenomen som drabbar gravida i olika grad. Förra gången jag var gravid hade jag knappt några besvär, men nu...Tänk er en anka med ryggskott, och då inte bara ett skott utan ankstackarn är bombarderad över hela ryggen och ner mot höfterna. Det är jag som är ankan. Jag känner mig en aningens aningens som en tant, men inte ÄN!

Jag och familjen var på stan. Apoteket var sista anhalten innan vi skulle handla mat på stan och därefter åka hem. Hm... tänkte jag: Apoteket, sen tillbaka till ICA...nja klarar nog inte det. Vi strök handlingen på stan, maken hämtade bilen medan jag gick till apoteket. På apoteket var det lååååång kö, jag höll på att svimma så jag satte mig för att vänta på att den skulle bli kortare. Jag reflekterade inte alls över att jag var snarlik en tant. ÄN.

Utanför apoteket satte jag mig för att vänta. En yngling satte sig bakom mig på bänken. Jag blev lite misstänksam, av någon anledning, att han var ute efter min handväska eftersom jag var väldigt lik en tant, dvs ett lämpligt offer. Min oro fick mig att sätta handväskan i knät och hålla hårt i axelremmen. Här skulle det inte bli någon väskryckning minsann. Tanken slog mig att jag kunde liknas vid en tant, men inte ÄN.

När jag sen skulle gå till bilen gick det i ultrarapid, trots foglossningsbältet. Väl framme vid bilen såg jag att en annan bil kom bakom vår (maken stod vid en korsning) och kände mig lite stressad av att jag borde skynda mig så bilen bakom mig inte skulle behöva vänta. Skynda mig skulle jag i vanliga fall göra, men nu sket jag fullständigt i det. Jag kände mig så där härligt egoistisk pga av mina besvär - så där som bara tanter kan känna. TIll slut kom jag in i bilen, satte handväskan i knät. Nu kände jag mig som en tant, men jag var rätt nöjd för det!

Oj då!
Kollade precis på en reklam om medicin för förstoppning. En dam, i kanske 60-årsåldern, sitter i en fåtölj. Hon sitter inte tillbakalutad och ser särskilt avslappnad ut. Utan hon sitter långt fram med benen ihop och händerna ihop. Hon öppnar munnen och ut kommer lite försynt: "Det handlar om...(paus)...bajs." "Oj!", tänkte jag. "Sa hon Bajs? Fanns det några barn i närheten?"

Vi har ju sett mängder av tena-skyddsreklamer och bindreklamer men nu tror jag baske mig att vi verkligen inte kan säga att vi svenskar är grå, tråkiga, stela och tillknäppta m.m. Och det här var inte första bajsreklamen. Ni minns väl diarrémedicinen som det gjordes reklam för, för ett par år sedan. En man står i en kö och en speakerröst frågar något i stil med om vi plötsligt drabbas av diarré ibland.

Frågan jag har är nu: Varför säga som det är? Varför använda orden i dess rätta bemärkelse utan några förmildrande förfinade ord?
Jag blir inte äcklad eller chockad. Jag tycker faktiskt det blir lite roligt. Har en son som är i kiss- och bajsåldern och ibland får jag bita mig i läppen när diverse kiss- och bajsord kommer farandes ur hans lilla mun. Har reklamnissarna barn i den åldern också? Eller driver de med stackarna som har förstoppning och diarré för på något sätt så känns det lite ironiskt över hela stämningen i reklamen. Humor i reklam är bra, men humor i reklam som rör saker som trycker på mer kanske inte fungerar, eller? Jag har ingen aning om vad medicinen för diarré heter eller den för förstoppning; jag ser bara mannen i kön som springer brådskandes iväg mot toaletten och damen i fåtöljen.

Ja, det undrar jag!!!

Trots att jag inte är gammal och gaggig än (iaf inte gammal...tja beror kanske på vem man frågar) tycker jag tiden går fruktansvärt fort. Det är nästintill omänskligt. Typiskt att samhället har gått framåt så att det finns massa att göra - man hinner ändå inte med en bråkdel av allt man vill göra.

Går jag och väntar på något här i livet får jag vänta en evighet. Hur fasen hänger det här ihop?

Jag lärde mig ju som liten att har du tråkigt går tiden långsamt och har du roligt går den fort. Nä, det spelar Ingen roll.

Jobbveckan går fort, jag hinner inte göra allt jag ska göra (och det är inte roliga saker), helgen går fort och då har jag ofta inte gjort ett piss.

Tid!? Ha, den existerar inte. Vi har bara blivit lurade!

Fy faaaaaaaaasen va ont foglossning kan göra! Ni som inte har det: GRATTIS!!!
Jag hade foglossning tidigt i graviditeten men sen har det varit ganska lugnt ett tag. Men nu kan jag inte sitta länge för vi människor är ju lyckligt lottade med att ha en svanskota. Det gör skitont efter att jag har suttit ett tag. Ska jag då försöka ställa mig upp kommer jag knappt upp. Då försöker jag sätta mig på sidan, men då får jag ont någon annanstans. Kul kul!

Jag var på två fester två kvällar i rad. Trevliga fester, men det var en pina för svanskotan! Jag kunde inte gärna bedöva det hela med alkohol heller.

Tyckte lite synd om mig själv... :-(

Jag såg precis några minuter av serien "Merlin". Jag tror den är gjord 2008, men det finns fler produktioner med samma namn. I alla fall så tyckte jag de få minuterna jag såg var både ointressanta, fåniga, klyschiga ("Hey, vi härmar alla andra fantasyberättelser, både bra och dåliga!"). Ibland brukar de flesta tycka att skådespelarinsatserna inte riktigt håller hög standard, eller någon standard överhuvudtaget, i t.ex. såpoperor. Detta slog mig också nu när jag såg lite av "Merlin". Fast då tänkte jag att det kanske inte är skådisarnas fel.

Tänk er att ni själv är nya skådisar men ni får inte så stora jobb än (visserligen är en tv-serie rätt stort) för att ni inte har gjort er ett namn än. Ni söker alla jobb och måste tyvärr rövslicka en och annan regissör (dock inte bokstavligen kanske), övertyga dem att ni är bäst. Till slut får ni jobb! Ni märker dock att manuset är hur kasst som helst, för kulturella som ni är har ni fortfarande god smak. Ni har inte fallit in i hollywood-tasten än. Vad göra? Ni behöver pengarna! Erfarenheten kanske inte är något att hänga i julgranen precis men ni syns på tv. Eftersom det gör lite ont i ert hjärta att spela efter ett kasst manus kan ni inte ge allt (ni är trots allt nya så ni är antingen inte så bra än eller så vill ni göra ett dåligt jobb så ingen minns insatsen) då det tar emot. Då ni ändå får pengarna, för ni vet att såna här serier säljer fortfarande - fantasyserier eller såpoperor - gör ni hellre jobbet gjort fort som fan, för att sedan hoppas på att ni kan försörja er ett tag till innan ni hittar ett bra manus.

Alltså=skådisarna är smarta som spelar dåligt för att de inte ska förknippas med en dålig serie eller film. Regissören och manusförfattaren är de som är bovarna. Skulle nu skådisarna vara kassa på riktigt är det nog fortfarande regissörens fel i alla fall då han eller hon har valt ut dessa skådisar.

Jaaa, så det kan bli!

Har fortfarande inte fått någon rätsida på det här med att jag jobbar för mycket. Dokument som jag behöver får jag inte tag på eftersom personen som kan fixa det har varit upptagen hela dagen. Min chef är lika upptagen han så honom har jag inte heller kunnat prata med. Antagligen vet inte han ens om att jag har lite för mycket.

Trots detta känner jag mig glad. Jag har precis skickat iväg ett stort dokument - ansökan om en förnyelse av ett gymnasieprogram kan vi kalla det - och från min chefs chef fick jag tillbaka att han tackade mig för att jag lagt och lägger ner stort arbete på detta projekt. Tänk vad en uppskattning kan göra så mycket, eller hur?

Om man t.ex. har en dålig dag: man har sovit dåligt, grälat med någon, halkat på en isfläck och slagit i knät, glömt ta med sig matlådan, glömt lösenordet till datorn, nycklarna till jobbet och hemmet, mm mm. Om man då får en komplimang om att man har en fin tröja eller får ett "tack för hjälpen" känns inte dagen så dålig i alla fall. Visst är det härligt hur något litet och positivt, även om det är trivialt, kan stå emot många negativa saker?

Mera jobb väntar, men jag ska jobba vidare med ett leende på läpparna just för att jag blivit uppskattad.

Ha det gott och tänk på allt positivt som finns runt omkring er!

Det verkar aldrig ta slut på jobb.

Tänk om jag vaknade upp en dag och upptäckte att allt jobb var slut. Tänk om det inte skulle finnas något kvar att göra när jag kom till jobbet: inga elever som inte förstod någonting, inga elever som kan mycket och vill ha mer, inga chefer som lägger på en mer arbete, inga planeringar till lektioner som behövdes göra, inga frånvaro- eller närvarorapporteringar som behövdes göra, inga elever som skolkar och ska på samtal med mig och rektorn. När jag sen skulle komma hem skulle ingen mat behövas göra (gör det iofs inte så ofta nu, mest maken eftersom jag är en gravid kossa), ingen disk behövas diska, inga kläder behövas tvätta, inga rum städas. Ingenting! Jag skulle bli livrädd och tro att jag hade vaknat upp i en mardröm, för trots att jag har skitmycket att göra så är det på något konstigt sätt det som får mig att känna att jag lever (och det kan jag säga att jag verkligen känner att jag gör nu), att jag behövs, att jag är viktig. Någon som känner igen sig? Ungefär som Darwin tänker oss i utvecklingsprocessen: en länk. Jag är en länk på jobbet och i andra människors liv. Det låter rätt häftigt när man ser det på det viset. Magiskt! Tänk vilken makt jag egentligen har som lärare! Mohahahaha...

Idag kände jag dock en viss upprörd känsla inombords för att jag har fått mer jobb som jag egentligen inte får betalt för. Måste kolla upp med facket... Egentligen vill jag inte få fler timmar eller mer lön för mödan utan jag vill få komptimmar. Jobbar man hundra procent och väntar barn, och samtidigt har en massa sammandragningar/förvärkar är det inte särskilt bra för hälsan att jobba övertid. Syns det heller inte i tjänsterapporteringen, ja då är det ännu värre. Lojal som jag är har jag svårt att säga det direkt till chefen. Ska dock försöka...men har lönesamtal om några veckor så vågar inte vara för hård. Har iaf lagt in en blänkare hos en underordnad till chefen och han skulle kolla upp hur det egentligen låg till.

Imorgon är det föreläsning med ett till hälften ganska flitigt gäng, trots att svenska inte är det roligaste de vet - men de kämpar på. Sedan är det lite svenska 2 med både mysiga och en aningens för oseriösa ungdomar, lite komvux och till sist en träff med min söta lilla klass. Ja sen är det dags att ta tag i resten av allvaret: PLANERINGEN! Risken att jag kommer vakna upp och ha slut på jobb är garanterat minimal. Nä, nu ska jag lägga mig i sängen och läsa lite om franska och industriella revolutionen. "Allons enfant de la patrie..."

Bonne nuit!

PS. Bloggsidan verkade tro att den inte hade något att göra igår kväll, därav en försening av publiceringen

När jag var liten älskade jag julen. Det vankades hembakat godis, bullar och kakor och julklappar. Hade man tur kom det snö på backen. Jag har fortsatt att tycka om julen men under de senaste åren har jag blivit förbannad på alla affärer som måste börja sälja julsaker redan i september/oktober eller ungar som säljer jultidningar redan i augusti (överdriver kanske lite). Ångesten över var vi ska fira jul är fortfarande ett stående tema och kommer nog alltid att finnas där. Julklappsköpsångesten har dämpats något då vi har delat upp det mer och köpa till de små är bara roligt. Det är fortfarande roligt att få julklappar också! :-)

Men nu är jag inte lika arg på affärerna längre. Jultidningar har jag inte sett till på länge så det är jag också glad för. Anledningen till att jag har förlåtit IKEA, Åhléns, ICA mfl är för att: Vad annars ska jag se fram emot under hösten och vintern? Det är ju så ofta dassigt väder så det går inte att njuta av någon snöbeklädd gräsmatta som jag kan busa omkring med sonen och maken eller åka skidor på. Mörkret känns mörkare än någonsin, därför är det en befrielse att få tända ljus, överallt!

Okej, det finns halloween - men nej tack! Okej det finns Lucia, men det är ändå så nära julen så det räknas nästan som jul. Jag har ju min och sonens födelsedag, men hur länge till kommer min födelsedag vara något att se fram emot. Jag är ju redan senil vid 27 års ålder.

Jag älskar julen!

Igår var jag på Bokens dag i Uppsala. Väldigt trevlig tillställning må jag säga, för att låta så där fint kulturell. Men, det var trevligt förutom att jag fick krupp på alla pensionärer som inte hade vett att sluta dricka kaffe eller vin och sluta prata med sitt sällskap och masa ner sin lilla eller stora rumpa tillbaka till salen när de redan plingelingat sista ringningen.

De författare som var där och pratade om sig och/eller sina böcker var Carina Burman, Ulf Danielsson, Carl-Johan de Geer, Beata Ahrnborg (efternamn?), PO Enquist och Cecilia Hagen. Jag blev väldigt sugen på att läsa Danielssons, Enquists och de Geers böcker men jag fastnade för Hagens bok och köpte den till min kära mor - signerad. Man kan nämligen köpa böckerna på plats för ett väldigt förmånligt pris och sedan få den signerad. Förra året fick jag Bo Hanssons signatur eller underskrift som jag råkade säga för att jag blev stressad och nervös. Men det är en annan historia.

I alla fall, jag fastnade för Hagen för att jag kände igen mig. Jag kände igen mig redan nu, vid 27-års ålder. Antingen har jag levt ett tidigare liv eller så är jag som en 65-åring i vissa lägen. Jag är ju rädd att jag är senil, därför kan jag inte svara vilket av alternativen som stämmer. När Hagen skulle inleda sin lilla kvart kom hon upp till talarstolen med sin väska och rotade runt i den. Hon talade om att hon letade efter sina läsglasögon. Vidare ledde hon in oss på att alla i hennes ålder lider av att de inte hittar något i sina väskor. Hon menade på att det måste ha med åldern att göra för hon hade inte fler saker i väskan och den var inte större. Hon hällde ofta ut innehållet på disken i affären eller på motorhuven. Hagen berättade vidare att hon hade sökt upp en läkare för att få svar. Hon fick svaret att en tonåring kan minnas t.ex. nio saker som man visar en kort stund medan en äldre person (Hagen) kanske minns sju. Därför kan det vara så att om du har känt en nyckel i din väska så kommer du inte ihåg att du redan känt på den så du upptäcker hela tiden nya saker i väskan. För att lösa problemet fick hon skaffa sig en större huv. Själv har jag inte råd med en större huv så jag får rota vidare i min väska. Jag tror inte ens att jag har så många olika saker som sju. Det är mest papper. Därför är jag väl mer senil än Hagen.

Det andra Hagen tog upp som jag reagerade över var ÅNK. ÅNK är... ja jag minns inte ens vad förkortning stod för. Det har emellerid att göra med när man ska göra något, t.ex. skriva en inköpslista och man måste hämta en penna. Då dyker det upp något nytt som man ser att man ska göra och så börjar man med det. När man ska börja med det upptäcker man något nytt som man har glömt att göra, t.ex. att disken står framme och så håller det på så där. Man ånkar, sa Hagen. Jag tänkte på min mor som brukar säga: "Men vad var det jag skulle göra nu?" Och jag tänkte på mig själv som brukar säga högt fast jag är ensam: "Vad var det jag skulle göra nu?" Min mor brukar komma ihåg vad hon skulle göra och fortsätter. Jag brukar få gå tillbaka samma väg jag kom ifrån och tänka efter LÄNGE, och har jag tur kommer jag på vad det var eller så upptäcker jag något nytt...

Jag vet inte vad den bästa förklaringen är: att jag varit en senil tant i ett tidigare liv eller att jag redan nu är senil. Jag hade snarare hoppats på att det var jag som hade varit t.ex. Marie Curie (utan cancern) eller Grace Kelly (utan dödsolyckan) i ett tidigare liv eller att jag idag var på alerten och hade "fokus fokus" på allt som en vanlig 27-åring.

Nu tror jag inte att det var något mer jag skulle ta upp...

Efter att ha skrivit förra inlägget kände jag att jag skall hjälpa mig själv och andra på vägen till att ge sig själv komplimanger.

Fem positiva saker med mitt utseende.
Fem positiva egenskaper.

Jag börjar:

Utseende
1) Mina läppar trots mitt lilla ärr.
2) Där tog det stopp... eh mina ögon kanske
3) Eh...ibland rätt nöjd med helheten av ansiktet
4) Mina fötter när de är nybadade och filade
5) Nä gu va svårt det blev...att jag har ganska bevarade bröst efter en graviditet, men det beror nog på att de är små

Egenskaper
1) Envis - fast det är ju på gott och ont
2) Ibland ganska produktiv men tror inte det är ibland just nu...
3) Tycker jag har ett ganska bra analytiskt sinne gällande vissa områden
4) Kan sjunga rätt okej om jag är uppsjungen och nerverna är i schack
5) Anser mig sjäv ha god empati

Nu utmanar jag alla som läser min blogg och själva har en blogg. Har ni ingen blogg så skriv stort på kylskåpet!

...jag istället för att säga att jag känner mig tjock, glåmig eller andra icke förskönande uttryck till mina vänner och min familj (när man kommer in på sådana diskussioner, vilket sker för ofta tycker jag) sa att "fan vad snygg jag är!", "jag är så nöjd med min outfit, den passar verkligen min kropp - framhäver den på ett positivt sätt", "idag känner jag mig som en vacker kvinna!", "Gu va snygg jag blev i håret, eller hur?" etc. Hur skulle de reagera då?

När man uttalar elaka ord om sig själv, oavsett om det finns en uns av sanning eller om det är helt befängt är vännerna där och säger: "inte alls!" "Du är jättefin/vacker/söt" osv. Det är från vännerna, familjen, och även kollegor jag (och det får ju ni där ute också) får komplimanger när jag inte fiskar efter en, dvs ärliga komplimanger. Men på något sätt så skulle det kännas helfel om jag själv skulle ge mig en komplimang inför andra. Är det inte egentligen helknäppt att vi inte får vara skrytsamma eller säga komplimangen själva? Det sägs ju att man inte kan älska någon annan förrän man älskar sig själv...tål att tänkas på.

Nu skulle inte jag känna mig bekväm av att springa omkring och strö massa komplimanger om mig själv högt inför andra, oavsett om jag tyckte det jag tyckte. Det är på något sätt tabu, eller hur? Ungefär som om, förutom jantelagen-perspektivet i det hela, att det är för en subjektiv kommentar som inte är värd att yppas. Fast är inte komplimangerna/kommentarerna från de runt omkring subjektiva de också?

Jag kan ibland känna mig rätt snygg när jag fixat mig, men på något sätt dödar jag komplimangen med att: "Äsch det är ju bara jag som tycker det just nu, om en stund är allt som det ska vara - ful och otränad". Dumt att det inte är fint och rätt och säga att man är nöjd med sitt utseende utan att någon ska tycka att man är en diva, skrytsam, väldigt modern, modig eller annat begrepp som inte är släkt med "normal".

Idag kände jag mig ganska snygg trots att håret inte var nytvättat, och att jag innehar vetskapen om att jag har gått upp i vikt!

Blev utmanad av Märy att berätta sju hemligheter om mig själv. Är nog precis som Märy en person som inte har så mkt hemlisar men det finns några och då är det några utvalda som får höra om dem, så de kommer inte med här.

1) Har väldigt svårt att lita på människor. Det gäller nog mest om jag kan lita på vissa att de tycker om mig som den jag är. Något som ligger kvar sen barndomen antar jag då man bytte bästisar till höger och vänster, men jag fattade sällan varför kompisrelationen tog slut - eller så hittade jag på en där det handlade om att jag var dum i huvet.

2) Vill fortfarande bli skådis, men jag vill även bli sångerska, låtskrivare, författare, designer, lära mig spela gitarr, börja dansa igen...

3) Är ledsen över att mina närmsta vänner; de som jag har haft sen kring gymnasiet/sena tonåren, inte bor runt knuten. Saknar er!!! Särskilt nu när några har fått smått.

4) Gråter hur lätt som helst till filmer, böcker. Har nog lite för lätt att sätta mig in i hur andra människor känner sig. Kan inte vara sunt.

5) Härmar Märy här. Jag vill också tro på något, däremot är det svårt att hålla fast vid det när jag egentligen inte har upplevt något. Visst ibland har böner slagit in, men de kanske skulle slå in ändå. Vad vet jag? Men jag försöker tro för att jag vill få hopp om livet.

6) Ibland när jag har svårt att somna brukar jag fantisera om att jag levde ett liv som singel (måste tänka så annars känns det som att jag är otrogen), jobbade med något helt annat som förde mig till antingen USA eller England, och där träffar jag Jude Law. Ha ha, lite patetiskt, men han är både snygg, charmig och trevlig mot mig ha ha.

7) Jag har börjat spela piano igen; har ett piano hemma nu, men hinner dock inte öva så mycket så det går seeegt framåt.

Nu utmanar jag Linda och Boja

Jag hade inte ätit kräftor på hela året. Jag hade dock införskaffat dessa röda tingestar i augusti med avsikt att förtära dessa innan åtminstone halva september hade gått. Men icke! Varför? Fråga min make! Jag har vid flertal tillfälle föreslagit att vi skall äta kräftor till helgen men antingen har det glömts bort, vi har haft annat för oss eller så har han inte velat. Men nu skunglle jag äntligen äta dess delikatesser.

Jag tog fram dem, la dem i kylen för upptining ett dygn, precis som det stod på förpackningen. Jag inhandlade salladskål, vitt bröd och majonnäs. Gurka, tomat, ost och dricka hade jag hemma. Nu skulle jag och sonen äta kräftor. Jag tänkte att han skulle gilla det eftersom att han älskar räkor. Maken skulle vara borta under kvällen men jag skulle spara kräftor till honom.

Vi kom hem och jag gjorde iordning salladen, fixade vinegrett till. Jag skar upp brödet i förväg och skivade upp några ostskivor eftersom jag inte ville sulla kräftsaft på osten eller brödet. Jättesugen på vad jag skulle stoppa i min mun öppnade jag kräftpaketet. De var nästan helt frusna! Snacka om att jag var besviken, och hungrig! Skulle jag behöva vänta en timme? Då skulle ju brödet bli torrt, osten bli gummi och salladen som vissna blommor.

Jag tog fram globalkniven och började hacka bort isen. Så lätt tänkte jag inte ge mig nämligen. Efter att ha tagit bort all is kom ny positiv energi tillbaka, men den försvann rätt snabbt. Kräftorna hade inte längre is runt sig men inte var dem några goa varma gubbar för det. Först tänkte jag: "micron!" Men efter att ha konsulterat med mina grå kändes den idén inte alltför smart med tanke på kräftornas skal. Jag såg en explosion framför mig med utgången av att jag inga kräftor skulle ha kvar.

Min andra tanke var: "Vanliga ugnen, på låg värme!" Sagt och gjort! Tallriken blev lite varm efter en stund, lite is som var kvar på en röd stackare började försvinna sakteligen, men sen orkade jag inte vänta längre. Jag ville ha mina kräftor! Jag tog ut dem, ropade att middagen var klar.

Sonen åt en kräfta som han först hade tuggat på och lagt på bordet, sen åt han tre smörgåsar med ost och majonnäs, lite sallad och risgrynsgröt för att något i magen. Jag åt flera kräftor med ett inbillat nöjt leende om att väldigt kalla kräftor är rätt goda om man bara har majonnäs och vitt bröd till!

Undrar om de jag lämnade till maken är godare...

När jag var liten ljög jag om ganska mycket för mina föräldrar. Hade jag gjort något dumt skyllde jag antingen på mina stackars småbröder. Jag resonerade som så att de gjorde ändå så mycket dumt så det skulle varken göra till eller från om de hade gjort en till sak eller inte. Om jag inte skyllde på dem blånekade jag. Jag kunde ju gärna inte säga att det var dem när det var uppenbart att jag hade varit olydig. Då handlade det ju om att komma så smidigt som möjligt ur situationen - få så lite skäll som möjligt och slippa ett eventuellt straff. Jag minns faktiskt inte något straff från barndomen, mer än att jag kanske fick komma hem tidigare. Tack småbrorsorna!

Som vuxen kände jag det svårare att ljuga, i alla fall för mina föräldrar (har fortfarande dåligt samvete). Vita lögner kommer jag med men ibland kan jag knappt komma med sådana. Om någon jag känner säger att denne är tjock, och verkligen är det, kan jag bara inte ljuga och säga: "Neeej, du är jättesmal!" Anledningen är att de antagligen faktiskt fattar att de inte är det och då känns det så himla dumt att säga att de är motsatsen. Däremot lägger jag fram det på ett bra sätt, tror iaf jag, och säger att de kanske har lite extra kilon, men vad gör det och att de är fina ändå - vilket de är!

Nu börjar ljugandet dock komma tillbaka. Jag är på väg att ljuga just för att jag tycker det blir antingen pinsamt att säga sanningen eller att jag framstår som ouppfostrad, nonchalant el dy om jag berättar sanningen. Om jag t.ex. kommer sent till ett möte vill jag inte säga att jag åkte för sent för att jag är tidsoptimist och kom på att jag skulle göra fler saker än vad jag trodde innan jag skulle sticka. Istället skyller jag på trafiken (ghaaa, vadå på väg jag ljuger ju redan!), att jag inte hittade någon parkeringsplats, sonen ville inte klä på sig. En gång skyllde jag på att jag hade fått näsblod. Jag hade visserligen fått det men det gick ju över på två sekunder.

Nu har det gått så långt att jag planerat att ljuga! Jag var hos sjukgymnasten i fredags, angående ryggen, och fick övningar som jag ska göra. På fredag skall jag dit och träna. Jag hoppas han inte frågar hur det har gått med träningen och stretchingen hemma för då kommer jag säga att jag har gjort det några gånger men inte alla dagar. Jag kommer alltså ljuga lite, inte överdriva och säga att jag tränat varje dag. Då får jag alltför dåligt samvete. Sanningen är att jag hittills inte tränat en enda gång så jag kommer max hinna två dagar. Jag skulle iofs kunna göra övningarna flera gånger samma dag...men vad är oddsen att det händer. Någon som vill satsa pengar?

Vår son har hittat de rätta ömma punkterna på mig och maken! Han är livsfarlig och vi har försökt stoppa honom med olika medel men det går inte. Han är omöjlig att stoppa!

Så klart älskar vi vår son över allt annat. Inget snack om saken, men han visar sin kärlek till oss på ett för oss inte särskilt omtänksamt sätt.

Om du går och lägger dig tidigt på kvällen och vaknar av dig själv på morgonen kanske du vaknar tidigt eller så var du så trött så du sover lite till i alla fall. Om du lägger dig sent kanske du vaknar sent av dig själv eller tidigt men då ligger du och drar dig för att du är så trött.

Så här gör inte vår son. Förr vaknade han oftast när vi väckte honom tjugo över sex på vardagsmornarna. På helgerna vaknade han allt från sex till åtta men oftast kring sju, tror jag. Ibland när vi la honom senare kunde han sova lite längre.

NU vaknar han gristidigt jämt! Somnar han sex kanske han vaknar till på kvällen vid åtta men somnar om igen och sen vaknar han kanske mitt i natten. Det förlåter jag honom för, för då har han oftast drömt en mardröm. Han är i alla fall ledsen. Går han och lägger sig som vanligt, kl sju, eller somnar senare - framåt åtta, vaknar han också gristidigt. Ibland när det är vardag kommer han över ännu tidigare och lägger sig i vår säng och somnar om. Det är okej och ganska mysigt. Vaknar han däremot fem-sex kan han vara hur pigg som helst och nästan hoppar på maken och ropar: "Jag vill ha yoghurt med müsli pappa! Jag vill ha yoghurt med müsli pappa!" om och om igen. Nu kanske ni tänker att det är mest synd om min man i detta läge. Öh...jag ligger bredvid och har bättre hörsel än maken. Sen får däremot min man lida mer. Han får ju lov att gå upp och ge sonen frukost. Sen har min mans ork tagit slut och han lägger sig i soffan och sätter på barnprogrammet så att sonen ska bli underhållen. Jag brukar kunna somna om bättre eftersom att jag ligger kvar i sängen men vaknar till av "har ni sett...", "men Melker varför...", "Ooooh vad det låter bra...", "Ingerborg ingerborg var har du..." osv. Kan ju läggas till att jag vaknat några gånger innan sonen börjat väcka oss. Så här har vi det varje morgon! Jag tror han medvetet gör så här för att lura till sig mer tid framför tv:n. Smart liten rackare som slår till när vi är som svagast.

Det är även dyrt rent ekonomiskt att ha barn! Det går åt mycket smink att dölja de mörka ringarna under ögonen! Kaffe och godis blir en större förbrukningsvara!

Nu ska jag ta modet till mig och försöka stänga av tv:n och föreslå att sonen ska städa sitt rum istället så vi kan läsa (ska nog föreslå att han kan läsa själv först. Min röst har inte vaknat än.).

Man hittar alltid något roligt i tidningarna att läsa. Läste precis om en kille som hade spelat hip hop-musik lite för högt och blev dömd till att lyssna på Beethoven i 20 timmar. Ungefär som i Clockwork orange förutom att där var väl förseelserna en aningen mer allvarliga. Hiphopparen stod inte ut mer än 15 minuter. Klicka för att läsa

Tanken slog mig när jag läste artikeln vad för musik jag själv inte skulle stå ut med mer än 15 minuter. Dansband? Enformig techno? De två klarar jag nog. Kanske allt för hård death metal framförd av amatörer skulle vara något jag inte skulle klara av?

Vilken musik skulle inte ni klara av att lyssna på mer än 15 minuter?