Teeeslife

Igår var jag på Bokens dag i Uppsala. Väldigt trevlig tillställning må jag säga, för att låta så där fint kulturell. Men, det var trevligt förutom att jag fick krupp på alla pensionärer som inte hade vett att sluta dricka kaffe eller vin och sluta prata med sitt sällskap och masa ner sin lilla eller stora rumpa tillbaka till salen när de redan plingelingat sista ringningen.

De författare som var där och pratade om sig och/eller sina böcker var Carina Burman, Ulf Danielsson, Carl-Johan de Geer, Beata Ahrnborg (efternamn?), PO Enquist och Cecilia Hagen. Jag blev väldigt sugen på att läsa Danielssons, Enquists och de Geers böcker men jag fastnade för Hagens bok och köpte den till min kära mor - signerad. Man kan nämligen köpa böckerna på plats för ett väldigt förmånligt pris och sedan få den signerad. Förra året fick jag Bo Hanssons signatur eller underskrift som jag råkade säga för att jag blev stressad och nervös. Men det är en annan historia.

I alla fall, jag fastnade för Hagen för att jag kände igen mig. Jag kände igen mig redan nu, vid 27-års ålder. Antingen har jag levt ett tidigare liv eller så är jag som en 65-åring i vissa lägen. Jag är ju rädd att jag är senil, därför kan jag inte svara vilket av alternativen som stämmer. När Hagen skulle inleda sin lilla kvart kom hon upp till talarstolen med sin väska och rotade runt i den. Hon talade om att hon letade efter sina läsglasögon. Vidare ledde hon in oss på att alla i hennes ålder lider av att de inte hittar något i sina väskor. Hon menade på att det måste ha med åldern att göra för hon hade inte fler saker i väskan och den var inte större. Hon hällde ofta ut innehållet på disken i affären eller på motorhuven. Hagen berättade vidare att hon hade sökt upp en läkare för att få svar. Hon fick svaret att en tonåring kan minnas t.ex. nio saker som man visar en kort stund medan en äldre person (Hagen) kanske minns sju. Därför kan det vara så att om du har känt en nyckel i din väska så kommer du inte ihåg att du redan känt på den så du upptäcker hela tiden nya saker i väskan. För att lösa problemet fick hon skaffa sig en större huv. Själv har jag inte råd med en större huv så jag får rota vidare i min väska. Jag tror inte ens att jag har så många olika saker som sju. Det är mest papper. Därför är jag väl mer senil än Hagen.

Det andra Hagen tog upp som jag reagerade över var ÅNK. ÅNK är... ja jag minns inte ens vad förkortning stod för. Det har emellerid att göra med när man ska göra något, t.ex. skriva en inköpslista och man måste hämta en penna. Då dyker det upp något nytt som man ser att man ska göra och så börjar man med det. När man ska börja med det upptäcker man något nytt som man har glömt att göra, t.ex. att disken står framme och så håller det på så där. Man ånkar, sa Hagen. Jag tänkte på min mor som brukar säga: "Men vad var det jag skulle göra nu?" Och jag tänkte på mig själv som brukar säga högt fast jag är ensam: "Vad var det jag skulle göra nu?" Min mor brukar komma ihåg vad hon skulle göra och fortsätter. Jag brukar få gå tillbaka samma väg jag kom ifrån och tänka efter LÄNGE, och har jag tur kommer jag på vad det var eller så upptäcker jag något nytt...

Jag vet inte vad den bästa förklaringen är: att jag varit en senil tant i ett tidigare liv eller att jag redan nu är senil. Jag hade snarare hoppats på att det var jag som hade varit t.ex. Marie Curie (utan cancern) eller Grace Kelly (utan dödsolyckan) i ett tidigare liv eller att jag idag var på alerten och hade "fokus fokus" på allt som en vanlig 27-åring.

Nu tror jag inte att det var något mer jag skulle ta upp...