Listornas lista listas!
Inläggens inlägg verkar inte läggas in av mig, varken igår, idag eller imorn som det känns nu. Var tog inspirationen vägen? Skyller på förkylning, huvudvärk och sömnsvårigheter.
Däremot tänkte jag göra en lista för 2012. Jag fick lite inspiration från en kompis som gjort något liknande med sina vänner. Jag tror att det är bra med stora som små mål här i livet. Alla behöver något att se fram emot så att mörkret ter sig lite ljusare än vad det är och att förkylningar kan kännas lite mindre jobbiga än vad de egentligen är (men håll med om att en riktig förkylning är nästan värre än att föda barn ;-) !)
_________
2012 it is!
________
1) Boka in en resa till New York snarast!
2) Skriva en lista på vad jag ska göra i New York, bl.a. springa i Central Park, och försöka pricka av det mesta på den tillsammans med bästisen Pia.
3) Fortsätta skriva på min novell.
4) Skriva om och skriva klart min saga.
5) Renskriva annat skrivet.
6) Gå på fler museum.
7) Gå på fler teaterpjäser och musikaler.
8) Sy åtminstone ett klädesplagg, antingen till mig, min guddotter, gudson eller barnen.
9) Bli bättre på att öva på mina sångläxor.
10) Komma igång med träningen ordentligt efter förkylningen, och anmäla mig minst till ett lopp. Kanske börja med klassikern redan till Lindingöloppet. Kanske!
11) Sticka klart sockorna jag har börjat på. Gärna bli klar innan sommaren.
12) Gå på fler after works, iaf fler än noll.
13) Läsa fler böcker.
14) Köpa en riktigt snygg (och dyr antar jag) klänning.
15) Blogga oftare.
16) Hälsa på kompisar och bror i Stockholm oftare.
17) Anmäla mig till en danskurs till hösten.
18) Anmäla mig till en statistsida.
19) Bjuda in till en försenad 30-årsfest.
20) Cykla från jobbet och hem, minst två gånger.
______
Hm, då får vi väl se vad jag kan pricka av i slutet av året...
______
To be continued!
Problemo eller no problemo? Thats the fucking question!
Problemfri arbetsplats, problemfritt liv, problemfria konversationer... Inget kommer troligtvis bli problemfritt men borde vi inte anstränga oss mer i olika situationer för att eliminera några problem? Eller är det en trygghet att veta var vi står - dvs i ett problem. Blir det läskigt att finna en lösning just på grund av det då kan uppstå ett nytt problem? Eller handlar oviljan om att försöka lösa våra problem eller negativa inställningar till saker och ting om att vi vill få uppmärksamhet eller kanske inte bli illa omtyckta för att vi har det bra? Kan vi kanske koppla detta till vår kära jantelag?
Om jag ska ta ett exempel från min egen arbetsplats: Under möten där det kan diskuteras stora som små frågor lyckas alltid någon, eller ofta några, hitta ett problem när någon annan försöker se en lösning. Istället för att försöka lösa det nya problemet stannar "problemfinnaren" vid problemet, suckar och lägger armarna i kors som om han eller hon har uppfunnit hjulet. Att hitta problemen blir självuppfyllande och önskvärt att uppnå, men att därefter gå vidare och försöka lösa det antingen påhittade och långsökta problemet eller sannolika problemet finns det inget intresse i. Vad beror detta på? Är det osäkerhet? Är det en ovilja att tillfredställa eller hålla med den som först kom med den ursprungliga idén? Jag tror att det på min arbetsplats ofta beror på alla faktorerna. Flera kollegor lever kvar i trotsåldern. Det handlar om att trotsa chefen eller arbetslagsledaren bara för att man har bestämt sig för att inte spela i samma lag som den nämnde. Barnsligt? Ja visst! Hur jag som kollega och medmänniska ska kunna föra fram en lösning i detta är svårt, men jag försöker svara med kunskap, diskussion med öppna frågor för att till slut kunna möta "problemfinnaren". Tyvärr är det inte alltid så lätt och jag kan känna att ett stort ansvar ligger på mig och de andra som försöker se lösningen. Ett uns, eller ibland en stor portion, av uppgivenhet kan lätt träda fram och tynga ner en. Men, jag och de andra försöker.
Förutom i arbetssituationer har många en tendens (jag är säkerligen en av dem) att oftast berätta om alla problem man har i vardagen. Ibland tror jag människor låser sig fast vid att det inte finns en lösning på problemet och fastnar vid att älta problemet pga inbillning att problemet ska bli mindre. Ibland funkar det. Det finns ett utryck som berättar att om man nämner det så blir det mindre. Detta tror jag inte gäller allt utan berör mest saker man är nervös för, t.ex. om man är nervös inför att träffa en person så känns det bättre om man säger det till personen. Blir då problemet mindre för att man gång på gång för upp det till diskussion med sina medmänniskor? Sällan, menar jag. Antagligen framstår man som en ganska enerverande och negativ person. Varför fortsätter man att älta och älta? Trygghet? Separationsångest? Kanske! Om du lämnar problemet, vad ska du då prata om? Om allt som är bra? Vem vill höra det? Många gånger har man ju själv blivit provocerad över folk som har det bra. Gå bara till dig själv gällande hur du reagerar över allt lyckligt som skrivs på dina vänners status på facebook. Att visa upp sina problem istället blir därmed mer mänskligt och accepterat - det är här jantelagen kommer in. Men, jag säger men, det kan lätt bli betungande för omgivningen att bara få höra om alla problem sina vänner har. Det blir därför motsatt effekt. Jantelagen och lagom är bäst blir ledordet. Problemfinnarna har dock svårt att se vad som är lagom och väljer därför att leva kvar i problemet och känna att de finns till genom att bära på negativa känslor för då kan det bara bli bättre. Det finns väl ingen som vill att någon ska ta ifrån dem deras lycka så därför är det säkrast att leva i olyckan för att inte bli lurad på konfekten.
Jag snurrar säkerligen till detta för det väcks många tankar hos mig kring hur vi väljer våra samtalsämnen, och vad vi har för inställning till dem, till oss själva och till våra medmänniskor. Jag tror emellertid att vi människor bör bli bättre på att försöka hitta lösningar på våra problem eller låta dem vara och se det som faktiskt fungerar i våra liv. Kan vi inte lösa problemen mår vi inte bättre av att älta dem. Det förgör oss snarare och trycker ner oss än mer i skorna.
På väg upp
Nu var det väldigt länge sedan jag skrev. Det som fick mig att sluta var stressen och det som har fått mig att börja igen är också stressen. Den värsta stressen hade krypit fram mer och mer i slutet av min senaste graviditet och sedan blev det bara värre och värre - både socialt och på jobbet. I augusti kraschade jag och kom inte upp i sängen. Även om det var en riktig tuff period och kan fortfarande vara tufft, vad gäller främst koncentration, minne, stress så känner jag att jag har blivit mycket starkare som person. Jag har funnit min självkänsla, och den är bra. Ovant men härligt!
Jag har länge tänkt att jag ska ta upp bloggen och skriva "smarta" saker. "Duktiga flickan" gör sig påmind och jag har inte tillåtit mig själv att skriva om jag inte har haft något intelligent eller riktigt roligt att skriva om. Därmed har jag inte kunnat komponera något, för jag har helt enkelt haft så höga krav. Nu känner jag att jag måste skriva för att det ibland ska kunna bli något bra, något jag kan va stolt över och om jag har tur - något som även andra gillar att läsa.
Så...nu börjar jag försöka att skriva igen. Vi får väl se hur det blir.
Peace out, and don't shout!
Där satt den...eller nåt iaf!
Har som några av er vet (ja dvs alla ni som läser) varit sjukskriven ett tag och väntar snart på att bebisen ska kika ut. Är man sjukskriven brukar man ju vara det av en anledning och är man gravid är det ju inte heller så säkert att man är på topp. Är man inte på topp orkar man inte alltid med att vikarier ringer, sms:ar och mailar i tid och otid OFTA; särskilt inte gällande saker de själv kan lösa.
Jag är en aningens aningens för snäll och tänker på att det ska bli bra för både eleverna och vikarien så jag har ju snällt hjälpt till. Under tiden som jag har blivit störd har en STOR irritation växt fram och jag har sagt till min vikarie (när han frågat om han stör) att: "ja....lite väl ofta kanske ja...." Dessutom har jag sagt till honom att han kan lösa saker och ting själv, det växer man av - dvs peppat honom lite. MEN...polletten trillade inte riktigt ända ner (och jag var väl inte tillräckligt hård) så idag fick jag ett litet "utbrott" på honom, fast jag kunde inte låta bli att peppa ändå och vara snäll också. Men guuuu va skönt att jag sa "nu får det vara nog!" till slut, för jag har nog aldrig känt mig så stressad av jobbet nu när jag inte ens ska jobba. Jag får inte betalt och min familj tackar mig knappast.
Det kommer dock ofta något gott ur det onda. Min vikaries osäkerhet och brist på kompetens gav mig lite självförtroende över att jag ändå är rätt bra som lärare ha ha. Jag har ju varit i samma situation som honom men inte fått hjälp alls och har dessutom haft mer att göra och haft mer ansvar.
Jag har valt att inte ta upp så många personliga skeenden i mitt liv - eller iaf skriva med lite distans - men var tvungen att skriva av mig för visst är det skönt att kunna gå ut ur sina snälla, men dumma, vanor och säga ifrån? Våga säga nej! Våga vägra jobba!
Jag är en aningens aningens för snäll och tänker på att det ska bli bra för både eleverna och vikarien så jag har ju snällt hjälpt till. Under tiden som jag har blivit störd har en STOR irritation växt fram och jag har sagt till min vikarie (när han frågat om han stör) att: "ja....lite väl ofta kanske ja...." Dessutom har jag sagt till honom att han kan lösa saker och ting själv, det växer man av - dvs peppat honom lite. MEN...polletten trillade inte riktigt ända ner (och jag var väl inte tillräckligt hård) så idag fick jag ett litet "utbrott" på honom, fast jag kunde inte låta bli att peppa ändå och vara snäll också. Men guuuu va skönt att jag sa "nu får det vara nog!" till slut, för jag har nog aldrig känt mig så stressad av jobbet nu när jag inte ens ska jobba. Jag får inte betalt och min familj tackar mig knappast.
Det kommer dock ofta något gott ur det onda. Min vikaries osäkerhet och brist på kompetens gav mig lite självförtroende över att jag ändå är rätt bra som lärare ha ha. Jag har ju varit i samma situation som honom men inte fått hjälp alls och har dessutom haft mer att göra och haft mer ansvar.
Jag har valt att inte ta upp så många personliga skeenden i mitt liv - eller iaf skriva med lite distans - men var tvungen att skriva av mig för visst är det skönt att kunna gå ut ur sina snälla, men dumma, vanor och säga ifrån? Våga säga nej! Våga vägra jobba!
Varning för tant!
Jaha, då var jag där i tantträsket igen. Jag som hade hoppats att jag kanske inte höll på att bli tant i förtid i alla fall, särskilt med tanke på att jag är gravid - och det känns ju inte så tantigt.
När man väntar barn brukar en del "boa" in sig; förbereda saker och ting inför bebisen ankomst. Vi har tvättat kläder, lakan, målat väggar m.m. Jag håller även på att göra en filt. Det blir en virkad sådan. Det tycker tydligen en del är tantigt. Jag tar inte åt mig ett dugg! Än...
Minnet är väl inte det bästa när man är gravid, i alla fall är inte mitt det. Man talar om "gravidhjärna" som enligt senaste forskningen tydligen bara är en myt. Det hävdar jag INTE att det är. Däremot tror jag det beror på bristen av sömn och att man är lite upptagen av vad som komma skall. Jag minns inte mycket nuförtiden och säger helt fel ord ibland, ungefär som en dement tant. Känner mig dock inte som en tant! Än!
Foglossning är ett annat mindre trevligt fenomen som drabbar gravida i olika grad. Förra gången jag var gravid hade jag knappt några besvär, men nu...Tänk er en anka med ryggskott, och då inte bara ett skott utan ankstackarn är bombarderad över hela ryggen och ner mot höfterna. Det är jag som är ankan. Jag känner mig en aningens aningens som en tant, men inte ÄN!
Jag och familjen var på stan. Apoteket var sista anhalten innan vi skulle handla mat på stan och därefter åka hem. Hm... tänkte jag: Apoteket, sen tillbaka till ICA...nja klarar nog inte det. Vi strök handlingen på stan, maken hämtade bilen medan jag gick till apoteket. På apoteket var det lååååång kö, jag höll på att svimma så jag satte mig för att vänta på att den skulle bli kortare. Jag reflekterade inte alls över att jag var snarlik en tant. ÄN.
Utanför apoteket satte jag mig för att vänta. En yngling satte sig bakom mig på bänken. Jag blev lite misstänksam, av någon anledning, att han var ute efter min handväska eftersom jag var väldigt lik en tant, dvs ett lämpligt offer. Min oro fick mig att sätta handväskan i knät och hålla hårt i axelremmen. Här skulle det inte bli någon väskryckning minsann. Tanken slog mig att jag kunde liknas vid en tant, men inte ÄN.
När jag sen skulle gå till bilen gick det i ultrarapid, trots foglossningsbältet. Väl framme vid bilen såg jag att en annan bil kom bakom vår (maken stod vid en korsning) och kände mig lite stressad av att jag borde skynda mig så bilen bakom mig inte skulle behöva vänta. Skynda mig skulle jag i vanliga fall göra, men nu sket jag fullständigt i det. Jag kände mig så där härligt egoistisk pga av mina besvär - så där som bara tanter kan känna. TIll slut kom jag in i bilen, satte handväskan i knät. Nu kände jag mig som en tant, men jag var rätt nöjd för det!
När man väntar barn brukar en del "boa" in sig; förbereda saker och ting inför bebisen ankomst. Vi har tvättat kläder, lakan, målat väggar m.m. Jag håller även på att göra en filt. Det blir en virkad sådan. Det tycker tydligen en del är tantigt. Jag tar inte åt mig ett dugg! Än...
Minnet är väl inte det bästa när man är gravid, i alla fall är inte mitt det. Man talar om "gravidhjärna" som enligt senaste forskningen tydligen bara är en myt. Det hävdar jag INTE att det är. Däremot tror jag det beror på bristen av sömn och att man är lite upptagen av vad som komma skall. Jag minns inte mycket nuförtiden och säger helt fel ord ibland, ungefär som en dement tant. Känner mig dock inte som en tant! Än!
Foglossning är ett annat mindre trevligt fenomen som drabbar gravida i olika grad. Förra gången jag var gravid hade jag knappt några besvär, men nu...Tänk er en anka med ryggskott, och då inte bara ett skott utan ankstackarn är bombarderad över hela ryggen och ner mot höfterna. Det är jag som är ankan. Jag känner mig en aningens aningens som en tant, men inte ÄN!
Jag och familjen var på stan. Apoteket var sista anhalten innan vi skulle handla mat på stan och därefter åka hem. Hm... tänkte jag: Apoteket, sen tillbaka till ICA...nja klarar nog inte det. Vi strök handlingen på stan, maken hämtade bilen medan jag gick till apoteket. På apoteket var det lååååång kö, jag höll på att svimma så jag satte mig för att vänta på att den skulle bli kortare. Jag reflekterade inte alls över att jag var snarlik en tant. ÄN.
Utanför apoteket satte jag mig för att vänta. En yngling satte sig bakom mig på bänken. Jag blev lite misstänksam, av någon anledning, att han var ute efter min handväska eftersom jag var väldigt lik en tant, dvs ett lämpligt offer. Min oro fick mig att sätta handväskan i knät och hålla hårt i axelremmen. Här skulle det inte bli någon väskryckning minsann. Tanken slog mig att jag kunde liknas vid en tant, men inte ÄN.
När jag sen skulle gå till bilen gick det i ultrarapid, trots foglossningsbältet. Väl framme vid bilen såg jag att en annan bil kom bakom vår (maken stod vid en korsning) och kände mig lite stressad av att jag borde skynda mig så bilen bakom mig inte skulle behöva vänta. Skynda mig skulle jag i vanliga fall göra, men nu sket jag fullständigt i det. Jag kände mig så där härligt egoistisk pga av mina besvär - så där som bara tanter kan känna. TIll slut kom jag in i bilen, satte handväskan i knät. Nu kände jag mig som en tant, men jag var rätt nöjd för det!
Det handlar om...Bajs.
Oj då!
Kollade precis på en reklam om medicin för förstoppning. En dam, i kanske 60-årsåldern, sitter i en fåtölj. Hon sitter inte tillbakalutad och ser särskilt avslappnad ut. Utan hon sitter långt fram med benen ihop och händerna ihop. Hon öppnar munnen och ut kommer lite försynt: "Det handlar om...(paus)...bajs." "Oj!", tänkte jag. "Sa hon Bajs? Fanns det några barn i närheten?"
Vi har ju sett mängder av tena-skyddsreklamer och bindreklamer men nu tror jag baske mig att vi verkligen inte kan säga att vi svenskar är grå, tråkiga, stela och tillknäppta m.m. Och det här var inte första bajsreklamen. Ni minns väl diarrémedicinen som det gjordes reklam för, för ett par år sedan. En man står i en kö och en speakerröst frågar något i stil med om vi plötsligt drabbas av diarré ibland.
Frågan jag har är nu: Varför säga som det är? Varför använda orden i dess rätta bemärkelse utan några förmildrande förfinade ord?
Jag blir inte äcklad eller chockad. Jag tycker faktiskt det blir lite roligt. Har en son som är i kiss- och bajsåldern och ibland får jag bita mig i läppen när diverse kiss- och bajsord kommer farandes ur hans lilla mun. Har reklamnissarna barn i den åldern också? Eller driver de med stackarna som har förstoppning och diarré för på något sätt så känns det lite ironiskt över hela stämningen i reklamen. Humor i reklam är bra, men humor i reklam som rör saker som trycker på mer kanske inte fungerar, eller? Jag har ingen aning om vad medicinen för diarré heter eller den för förstoppning; jag ser bara mannen i kön som springer brådskandes iväg mot toaletten och damen i fåtöljen.
Kollade precis på en reklam om medicin för förstoppning. En dam, i kanske 60-årsåldern, sitter i en fåtölj. Hon sitter inte tillbakalutad och ser särskilt avslappnad ut. Utan hon sitter långt fram med benen ihop och händerna ihop. Hon öppnar munnen och ut kommer lite försynt: "Det handlar om...(paus)...bajs." "Oj!", tänkte jag. "Sa hon Bajs? Fanns det några barn i närheten?"
Vi har ju sett mängder av tena-skyddsreklamer och bindreklamer men nu tror jag baske mig att vi verkligen inte kan säga att vi svenskar är grå, tråkiga, stela och tillknäppta m.m. Och det här var inte första bajsreklamen. Ni minns väl diarrémedicinen som det gjordes reklam för, för ett par år sedan. En man står i en kö och en speakerröst frågar något i stil med om vi plötsligt drabbas av diarré ibland.
Frågan jag har är nu: Varför säga som det är? Varför använda orden i dess rätta bemärkelse utan några förmildrande förfinade ord?
Jag blir inte äcklad eller chockad. Jag tycker faktiskt det blir lite roligt. Har en son som är i kiss- och bajsåldern och ibland får jag bita mig i läppen när diverse kiss- och bajsord kommer farandes ur hans lilla mun. Har reklamnissarna barn i den åldern också? Eller driver de med stackarna som har förstoppning och diarré för på något sätt så känns det lite ironiskt över hela stämningen i reklamen. Humor i reklam är bra, men humor i reklam som rör saker som trycker på mer kanske inte fungerar, eller? Jag har ingen aning om vad medicinen för diarré heter eller den för förstoppning; jag ser bara mannen i kön som springer brådskandes iväg mot toaletten och damen i fåtöljen.
Var fan tog tiden vägen och vad fan gör den här fortfarande?
Ja, det undrar jag!!!
Trots att jag inte är gammal och gaggig än (iaf inte gammal...tja beror kanske på vem man frågar) tycker jag tiden går fruktansvärt fort. Det är nästintill omänskligt. Typiskt att samhället har gått framåt så att det finns massa att göra - man hinner ändå inte med en bråkdel av allt man vill göra.
Går jag och väntar på något här i livet får jag vänta en evighet. Hur fasen hänger det här ihop?
Jag lärde mig ju som liten att har du tråkigt går tiden långsamt och har du roligt går den fort. Nä, det spelar Ingen roll.
Jobbveckan går fort, jag hinner inte göra allt jag ska göra (och det är inte roliga saker), helgen går fort och då har jag ofta inte gjort ett piss.
Tid!? Ha, den existerar inte. Vi har bara blivit lurade!
Trots att jag inte är gammal och gaggig än (iaf inte gammal...tja beror kanske på vem man frågar) tycker jag tiden går fruktansvärt fort. Det är nästintill omänskligt. Typiskt att samhället har gått framåt så att det finns massa att göra - man hinner ändå inte med en bråkdel av allt man vill göra.
Går jag och väntar på något här i livet får jag vänta en evighet. Hur fasen hänger det här ihop?
Jag lärde mig ju som liten att har du tråkigt går tiden långsamt och har du roligt går den fort. Nä, det spelar Ingen roll.
Jobbveckan går fort, jag hinner inte göra allt jag ska göra (och det är inte roliga saker), helgen går fort och då har jag ofta inte gjort ett piss.
Tid!? Ha, den existerar inte. Vi har bara blivit lurade!
Måste bara få klaga lite
Fy faaaaaaaaasen va ont foglossning kan göra! Ni som inte har det: GRATTIS!!!
Jag hade foglossning tidigt i graviditeten men sen har det varit ganska lugnt ett tag. Men nu kan jag inte sitta länge för vi människor är ju lyckligt lottade med att ha en svanskota. Det gör skitont efter att jag har suttit ett tag. Ska jag då försöka ställa mig upp kommer jag knappt upp. Då försöker jag sätta mig på sidan, men då får jag ont någon annanstans. Kul kul!
Jag var på två fester två kvällar i rad. Trevliga fester, men det var en pina för svanskotan! Jag kunde inte gärna bedöva det hela med alkohol heller.
Tyckte lite synd om mig själv... :-(
Jag hade foglossning tidigt i graviditeten men sen har det varit ganska lugnt ett tag. Men nu kan jag inte sitta länge för vi människor är ju lyckligt lottade med att ha en svanskota. Det gör skitont efter att jag har suttit ett tag. Ska jag då försöka ställa mig upp kommer jag knappt upp. Då försöker jag sätta mig på sidan, men då får jag ont någon annanstans. Kul kul!
Jag var på två fester två kvällar i rad. Trevliga fester, men det var en pina för svanskotan! Jag kunde inte gärna bedöva det hela med alkohol heller.
Tyckte lite synd om mig själv... :-(
Dåliga skådisar eller dåliga manus - eller bara både och?
Jag såg precis några minuter av serien "Merlin". Jag tror den är gjord 2008, men det finns fler produktioner med samma namn. I alla fall så tyckte jag de få minuterna jag såg var både ointressanta, fåniga, klyschiga ("Hey, vi härmar alla andra fantasyberättelser, både bra och dåliga!"). Ibland brukar de flesta tycka att skådespelarinsatserna inte riktigt håller hög standard, eller någon standard överhuvudtaget, i t.ex. såpoperor. Detta slog mig också nu när jag såg lite av "Merlin". Fast då tänkte jag att det kanske inte är skådisarnas fel.
Tänk er att ni själv är nya skådisar men ni får inte så stora jobb än (visserligen är en tv-serie rätt stort) för att ni inte har gjort er ett namn än. Ni söker alla jobb och måste tyvärr rövslicka en och annan regissör (dock inte bokstavligen kanske), övertyga dem att ni är bäst. Till slut får ni jobb! Ni märker dock att manuset är hur kasst som helst, för kulturella som ni är har ni fortfarande god smak. Ni har inte fallit in i hollywood-tasten än. Vad göra? Ni behöver pengarna! Erfarenheten kanske inte är något att hänga i julgranen precis men ni syns på tv. Eftersom det gör lite ont i ert hjärta att spela efter ett kasst manus kan ni inte ge allt (ni är trots allt nya så ni är antingen inte så bra än eller så vill ni göra ett dåligt jobb så ingen minns insatsen) då det tar emot. Då ni ändå får pengarna, för ni vet att såna här serier säljer fortfarande - fantasyserier eller såpoperor - gör ni hellre jobbet gjort fort som fan, för att sedan hoppas på att ni kan försörja er ett tag till innan ni hittar ett bra manus.
Alltså=skådisarna är smarta som spelar dåligt för att de inte ska förknippas med en dålig serie eller film. Regissören och manusförfattaren är de som är bovarna. Skulle nu skådisarna vara kassa på riktigt är det nog fortfarande regissörens fel i alla fall då han eller hon har valt ut dessa skådisar.
Jaaa, så det kan bli!
Tänk er att ni själv är nya skådisar men ni får inte så stora jobb än (visserligen är en tv-serie rätt stort) för att ni inte har gjort er ett namn än. Ni söker alla jobb och måste tyvärr rövslicka en och annan regissör (dock inte bokstavligen kanske), övertyga dem att ni är bäst. Till slut får ni jobb! Ni märker dock att manuset är hur kasst som helst, för kulturella som ni är har ni fortfarande god smak. Ni har inte fallit in i hollywood-tasten än. Vad göra? Ni behöver pengarna! Erfarenheten kanske inte är något att hänga i julgranen precis men ni syns på tv. Eftersom det gör lite ont i ert hjärta att spela efter ett kasst manus kan ni inte ge allt (ni är trots allt nya så ni är antingen inte så bra än eller så vill ni göra ett dåligt jobb så ingen minns insatsen) då det tar emot. Då ni ändå får pengarna, för ni vet att såna här serier säljer fortfarande - fantasyserier eller såpoperor - gör ni hellre jobbet gjort fort som fan, för att sedan hoppas på att ni kan försörja er ett tag till innan ni hittar ett bra manus.
Alltså=skådisarna är smarta som spelar dåligt för att de inte ska förknippas med en dålig serie eller film. Regissören och manusförfattaren är de som är bovarna. Skulle nu skådisarna vara kassa på riktigt är det nog fortfarande regissörens fel i alla fall då han eller hon har valt ut dessa skådisar.
Jaaa, så det kan bli!
Upprörd och uppskattad
Har fortfarande inte fått någon rätsida på det här med att jag jobbar för mycket. Dokument som jag behöver får jag inte tag på eftersom personen som kan fixa det har varit upptagen hela dagen. Min chef är lika upptagen han så honom har jag inte heller kunnat prata med. Antagligen vet inte han ens om att jag har lite för mycket.
Trots detta känner jag mig glad. Jag har precis skickat iväg ett stort dokument - ansökan om en förnyelse av ett gymnasieprogram kan vi kalla det - och från min chefs chef fick jag tillbaka att han tackade mig för att jag lagt och lägger ner stort arbete på detta projekt. Tänk vad en uppskattning kan göra så mycket, eller hur?
Om man t.ex. har en dålig dag: man har sovit dåligt, grälat med någon, halkat på en isfläck och slagit i knät, glömt ta med sig matlådan, glömt lösenordet till datorn, nycklarna till jobbet och hemmet, mm mm. Om man då får en komplimang om att man har en fin tröja eller får ett "tack för hjälpen" känns inte dagen så dålig i alla fall. Visst är det härligt hur något litet och positivt, även om det är trivialt, kan stå emot många negativa saker?
Mera jobb väntar, men jag ska jobba vidare med ett leende på läpparna just för att jag blivit uppskattad.
Ha det gott och tänk på allt positivt som finns runt omkring er!
Trots detta känner jag mig glad. Jag har precis skickat iväg ett stort dokument - ansökan om en förnyelse av ett gymnasieprogram kan vi kalla det - och från min chefs chef fick jag tillbaka att han tackade mig för att jag lagt och lägger ner stort arbete på detta projekt. Tänk vad en uppskattning kan göra så mycket, eller hur?
Om man t.ex. har en dålig dag: man har sovit dåligt, grälat med någon, halkat på en isfläck och slagit i knät, glömt ta med sig matlådan, glömt lösenordet till datorn, nycklarna till jobbet och hemmet, mm mm. Om man då får en komplimang om att man har en fin tröja eller får ett "tack för hjälpen" känns inte dagen så dålig i alla fall. Visst är det härligt hur något litet och positivt, även om det är trivialt, kan stå emot många negativa saker?
Mera jobb väntar, men jag ska jobba vidare med ett leende på läpparna just för att jag blivit uppskattad.
Ha det gott och tänk på allt positivt som finns runt omkring er!
Jobb, jobb, jobb
Det verkar aldrig ta slut på jobb.
Tänk om jag vaknade upp en dag och upptäckte att allt jobb var slut. Tänk om det inte skulle finnas något kvar att göra när jag kom till jobbet: inga elever som inte förstod någonting, inga elever som kan mycket och vill ha mer, inga chefer som lägger på en mer arbete, inga planeringar till lektioner som behövdes göra, inga frånvaro- eller närvarorapporteringar som behövdes göra, inga elever som skolkar och ska på samtal med mig och rektorn. När jag sen skulle komma hem skulle ingen mat behövas göra (gör det iofs inte så ofta nu, mest maken eftersom jag är en gravid kossa), ingen disk behövas diska, inga kläder behövas tvätta, inga rum städas. Ingenting! Jag skulle bli livrädd och tro att jag hade vaknat upp i en mardröm, för trots att jag har skitmycket att göra så är det på något konstigt sätt det som får mig att känna att jag lever (och det kan jag säga att jag verkligen känner att jag gör nu), att jag behövs, att jag är viktig. Någon som känner igen sig? Ungefär som Darwin tänker oss i utvecklingsprocessen: en länk. Jag är en länk på jobbet och i andra människors liv. Det låter rätt häftigt när man ser det på det viset. Magiskt! Tänk vilken makt jag egentligen har som lärare! Mohahahaha...
Idag kände jag dock en viss upprörd känsla inombords för att jag har fått mer jobb som jag egentligen inte får betalt för. Måste kolla upp med facket... Egentligen vill jag inte få fler timmar eller mer lön för mödan utan jag vill få komptimmar. Jobbar man hundra procent och väntar barn, och samtidigt har en massa sammandragningar/förvärkar är det inte särskilt bra för hälsan att jobba övertid. Syns det heller inte i tjänsterapporteringen, ja då är det ännu värre. Lojal som jag är har jag svårt att säga det direkt till chefen. Ska dock försöka...men har lönesamtal om några veckor så vågar inte vara för hård. Har iaf lagt in en blänkare hos en underordnad till chefen och han skulle kolla upp hur det egentligen låg till.
Imorgon är det föreläsning med ett till hälften ganska flitigt gäng, trots att svenska inte är det roligaste de vet - men de kämpar på. Sedan är det lite svenska 2 med både mysiga och en aningens för oseriösa ungdomar, lite komvux och till sist en träff med min söta lilla klass. Ja sen är det dags att ta tag i resten av allvaret: PLANERINGEN! Risken att jag kommer vakna upp och ha slut på jobb är garanterat minimal. Nä, nu ska jag lägga mig i sängen och läsa lite om franska och industriella revolutionen. "Allons enfant de la patrie..."
Bonne nuit!
PS. Bloggsidan verkade tro att den inte hade något att göra igår kväll, därav en försening av publiceringen
Tänk om jag vaknade upp en dag och upptäckte att allt jobb var slut. Tänk om det inte skulle finnas något kvar att göra när jag kom till jobbet: inga elever som inte förstod någonting, inga elever som kan mycket och vill ha mer, inga chefer som lägger på en mer arbete, inga planeringar till lektioner som behövdes göra, inga frånvaro- eller närvarorapporteringar som behövdes göra, inga elever som skolkar och ska på samtal med mig och rektorn. När jag sen skulle komma hem skulle ingen mat behövas göra (gör det iofs inte så ofta nu, mest maken eftersom jag är en gravid kossa), ingen disk behövas diska, inga kläder behövas tvätta, inga rum städas. Ingenting! Jag skulle bli livrädd och tro att jag hade vaknat upp i en mardröm, för trots att jag har skitmycket att göra så är det på något konstigt sätt det som får mig att känna att jag lever (och det kan jag säga att jag verkligen känner att jag gör nu), att jag behövs, att jag är viktig. Någon som känner igen sig? Ungefär som Darwin tänker oss i utvecklingsprocessen: en länk. Jag är en länk på jobbet och i andra människors liv. Det låter rätt häftigt när man ser det på det viset. Magiskt! Tänk vilken makt jag egentligen har som lärare! Mohahahaha...
Idag kände jag dock en viss upprörd känsla inombords för att jag har fått mer jobb som jag egentligen inte får betalt för. Måste kolla upp med facket... Egentligen vill jag inte få fler timmar eller mer lön för mödan utan jag vill få komptimmar. Jobbar man hundra procent och väntar barn, och samtidigt har en massa sammandragningar/förvärkar är det inte särskilt bra för hälsan att jobba övertid. Syns det heller inte i tjänsterapporteringen, ja då är det ännu värre. Lojal som jag är har jag svårt att säga det direkt till chefen. Ska dock försöka...men har lönesamtal om några veckor så vågar inte vara för hård. Har iaf lagt in en blänkare hos en underordnad till chefen och han skulle kolla upp hur det egentligen låg till.
Imorgon är det föreläsning med ett till hälften ganska flitigt gäng, trots att svenska inte är det roligaste de vet - men de kämpar på. Sedan är det lite svenska 2 med både mysiga och en aningens för oseriösa ungdomar, lite komvux och till sist en träff med min söta lilla klass. Ja sen är det dags att ta tag i resten av allvaret: PLANERINGEN! Risken att jag kommer vakna upp och ha slut på jobb är garanterat minimal. Nä, nu ska jag lägga mig i sängen och läsa lite om franska och industriella revolutionen. "Allons enfant de la patrie..."
Bonne nuit!
PS. Bloggsidan verkade tro att den inte hade något att göra igår kväll, därav en försening av publiceringen
Christmas is all around you!
När jag var liten älskade jag julen. Det vankades hembakat godis, bullar och kakor och julklappar. Hade man tur kom det snö på backen. Jag har fortsatt att tycka om julen men under de senaste åren har jag blivit förbannad på alla affärer som måste börja sälja julsaker redan i september/oktober eller ungar som säljer jultidningar redan i augusti (överdriver kanske lite). Ångesten över var vi ska fira jul är fortfarande ett stående tema och kommer nog alltid att finnas där. Julklappsköpsångesten har dämpats något då vi har delat upp det mer och köpa till de små är bara roligt. Det är fortfarande roligt att få julklappar också! :-)
Men nu är jag inte lika arg på affärerna längre. Jultidningar har jag inte sett till på länge så det är jag också glad för. Anledningen till att jag har förlåtit IKEA, Åhléns, ICA mfl är för att: Vad annars ska jag se fram emot under hösten och vintern? Det är ju så ofta dassigt väder så det går inte att njuta av någon snöbeklädd gräsmatta som jag kan busa omkring med sonen och maken eller åka skidor på. Mörkret känns mörkare än någonsin, därför är det en befrielse att få tända ljus, överallt!
Okej, det finns halloween - men nej tack! Okej det finns Lucia, men det är ändå så nära julen så det räknas nästan som jul. Jag har ju min och sonens födelsedag, men hur länge till kommer min födelsedag vara något att se fram emot. Jag är ju redan senil vid 27 års ålder.
Jag älskar julen!
Senil i förtid?
Igår var jag på Bokens dag i Uppsala. Väldigt trevlig tillställning må jag säga, för att låta så där fint kulturell. Men, det var trevligt förutom att jag fick krupp på alla pensionärer som inte hade vett att sluta dricka kaffe eller vin och sluta prata med sitt sällskap och masa ner sin lilla eller stora rumpa tillbaka till salen när de redan plingelingat sista ringningen.
De författare som var där och pratade om sig och/eller sina böcker var Carina Burman, Ulf Danielsson, Carl-Johan de Geer, Beata Ahrnborg (efternamn?), PO Enquist och Cecilia Hagen. Jag blev väldigt sugen på att läsa Danielssons, Enquists och de Geers böcker men jag fastnade för Hagens bok och köpte den till min kära mor - signerad. Man kan nämligen köpa böckerna på plats för ett väldigt förmånligt pris och sedan få den signerad. Förra året fick jag Bo Hanssons signatur eller underskrift som jag råkade säga för att jag blev stressad och nervös. Men det är en annan historia.
I alla fall, jag fastnade för Hagen för att jag kände igen mig. Jag kände igen mig redan nu, vid 27-års ålder. Antingen har jag levt ett tidigare liv eller så är jag som en 65-åring i vissa lägen. Jag är ju rädd att jag är senil, därför kan jag inte svara vilket av alternativen som stämmer. När Hagen skulle inleda sin lilla kvart kom hon upp till talarstolen med sin väska och rotade runt i den. Hon talade om att hon letade efter sina läsglasögon. Vidare ledde hon in oss på att alla i hennes ålder lider av att de inte hittar något i sina väskor. Hon menade på att det måste ha med åldern att göra för hon hade inte fler saker i väskan och den var inte större. Hon hällde ofta ut innehållet på disken i affären eller på motorhuven. Hagen berättade vidare att hon hade sökt upp en läkare för att få svar. Hon fick svaret att en tonåring kan minnas t.ex. nio saker som man visar en kort stund medan en äldre person (Hagen) kanske minns sju. Därför kan det vara så att om du har känt en nyckel i din väska så kommer du inte ihåg att du redan känt på den så du upptäcker hela tiden nya saker i väskan. För att lösa problemet fick hon skaffa sig en större huv. Själv har jag inte råd med en större huv så jag får rota vidare i min väska. Jag tror inte ens att jag har så många olika saker som sju. Det är mest papper. Därför är jag väl mer senil än Hagen.
Det andra Hagen tog upp som jag reagerade över var ÅNK. ÅNK är... ja jag minns inte ens vad förkortning stod för. Det har emellerid att göra med när man ska göra något, t.ex. skriva en inköpslista och man måste hämta en penna. Då dyker det upp något nytt som man ser att man ska göra och så börjar man med det. När man ska börja med det upptäcker man något nytt som man har glömt att göra, t.ex. att disken står framme och så håller det på så där. Man ånkar, sa Hagen. Jag tänkte på min mor som brukar säga: "Men vad var det jag skulle göra nu?" Och jag tänkte på mig själv som brukar säga högt fast jag är ensam: "Vad var det jag skulle göra nu?" Min mor brukar komma ihåg vad hon skulle göra och fortsätter. Jag brukar få gå tillbaka samma väg jag kom ifrån och tänka efter LÄNGE, och har jag tur kommer jag på vad det var eller så upptäcker jag något nytt...
Jag vet inte vad den bästa förklaringen är: att jag varit en senil tant i ett tidigare liv eller att jag redan nu är senil. Jag hade snarare hoppats på att det var jag som hade varit t.ex. Marie Curie (utan cancern) eller Grace Kelly (utan dödsolyckan) i ett tidigare liv eller att jag idag var på alerten och hade "fokus fokus" på allt som en vanlig 27-åring.
Nu tror jag inte att det var något mer jag skulle ta upp...
De författare som var där och pratade om sig och/eller sina böcker var Carina Burman, Ulf Danielsson, Carl-Johan de Geer, Beata Ahrnborg (efternamn?), PO Enquist och Cecilia Hagen. Jag blev väldigt sugen på att läsa Danielssons, Enquists och de Geers böcker men jag fastnade för Hagens bok och köpte den till min kära mor - signerad. Man kan nämligen köpa böckerna på plats för ett väldigt förmånligt pris och sedan få den signerad. Förra året fick jag Bo Hanssons signatur eller underskrift som jag råkade säga för att jag blev stressad och nervös. Men det är en annan historia.
I alla fall, jag fastnade för Hagen för att jag kände igen mig. Jag kände igen mig redan nu, vid 27-års ålder. Antingen har jag levt ett tidigare liv eller så är jag som en 65-åring i vissa lägen. Jag är ju rädd att jag är senil, därför kan jag inte svara vilket av alternativen som stämmer. När Hagen skulle inleda sin lilla kvart kom hon upp till talarstolen med sin väska och rotade runt i den. Hon talade om att hon letade efter sina läsglasögon. Vidare ledde hon in oss på att alla i hennes ålder lider av att de inte hittar något i sina väskor. Hon menade på att det måste ha med åldern att göra för hon hade inte fler saker i väskan och den var inte större. Hon hällde ofta ut innehållet på disken i affären eller på motorhuven. Hagen berättade vidare att hon hade sökt upp en läkare för att få svar. Hon fick svaret att en tonåring kan minnas t.ex. nio saker som man visar en kort stund medan en äldre person (Hagen) kanske minns sju. Därför kan det vara så att om du har känt en nyckel i din väska så kommer du inte ihåg att du redan känt på den så du upptäcker hela tiden nya saker i väskan. För att lösa problemet fick hon skaffa sig en större huv. Själv har jag inte råd med en större huv så jag får rota vidare i min väska. Jag tror inte ens att jag har så många olika saker som sju. Det är mest papper. Därför är jag väl mer senil än Hagen.
Det andra Hagen tog upp som jag reagerade över var ÅNK. ÅNK är... ja jag minns inte ens vad förkortning stod för. Det har emellerid att göra med när man ska göra något, t.ex. skriva en inköpslista och man måste hämta en penna. Då dyker det upp något nytt som man ser att man ska göra och så börjar man med det. När man ska börja med det upptäcker man något nytt som man har glömt att göra, t.ex. att disken står framme och så håller det på så där. Man ånkar, sa Hagen. Jag tänkte på min mor som brukar säga: "Men vad var det jag skulle göra nu?" Och jag tänkte på mig själv som brukar säga högt fast jag är ensam: "Vad var det jag skulle göra nu?" Min mor brukar komma ihåg vad hon skulle göra och fortsätter. Jag brukar få gå tillbaka samma väg jag kom ifrån och tänka efter LÄNGE, och har jag tur kommer jag på vad det var eller så upptäcker jag något nytt...
Jag vet inte vad den bästa förklaringen är: att jag varit en senil tant i ett tidigare liv eller att jag redan nu är senil. Jag hade snarare hoppats på att det var jag som hade varit t.ex. Marie Curie (utan cancern) eller Grace Kelly (utan dödsolyckan) i ett tidigare liv eller att jag idag var på alerten och hade "fokus fokus" på allt som en vanlig 27-åring.
Nu tror jag inte att det var något mer jag skulle ta upp...
Beröm dig själv!
Efter att ha skrivit förra inlägget kände jag att jag skall hjälpa mig själv och andra på vägen till att ge sig själv komplimanger.
Fem positiva saker med mitt utseende.
Fem positiva egenskaper.
Jag börjar:
Utseende
1) Mina läppar trots mitt lilla ärr.
2) Där tog det stopp... eh mina ögon kanske
3) Eh...ibland rätt nöjd med helheten av ansiktet
4) Mina fötter när de är nybadade och filade
5) Nä gu va svårt det blev...att jag har ganska bevarade bröst efter en graviditet, men det beror nog på att de är små
Egenskaper
1) Envis - fast det är ju på gott och ont
2) Ibland ganska produktiv men tror inte det är ibland just nu...
3) Tycker jag har ett ganska bra analytiskt sinne gällande vissa områden
4) Kan sjunga rätt okej om jag är uppsjungen och nerverna är i schack
5) Anser mig sjäv ha god empati
Nu utmanar jag alla som läser min blogg och själva har en blogg. Har ni ingen blogg så skriv stort på kylskåpet!
Fem positiva saker med mitt utseende.
Fem positiva egenskaper.
Jag börjar:
Utseende
1) Mina läppar trots mitt lilla ärr.
2) Där tog det stopp... eh mina ögon kanske
3) Eh...ibland rätt nöjd med helheten av ansiktet
4) Mina fötter när de är nybadade och filade
5) Nä gu va svårt det blev...att jag har ganska bevarade bröst efter en graviditet, men det beror nog på att de är små
Egenskaper
1) Envis - fast det är ju på gott och ont
2) Ibland ganska produktiv men tror inte det är ibland just nu...
3) Tycker jag har ett ganska bra analytiskt sinne gällande vissa områden
4) Kan sjunga rätt okej om jag är uppsjungen och nerverna är i schack
5) Anser mig sjäv ha god empati
Nu utmanar jag alla som läser min blogg och själva har en blogg. Har ni ingen blogg så skriv stort på kylskåpet!
Tänk om...
...jag istället för att säga att jag känner mig tjock, glåmig eller andra icke förskönande uttryck till mina vänner och min familj (när man kommer in på sådana diskussioner, vilket sker för ofta tycker jag) sa att "fan vad snygg jag är!", "jag är så nöjd med min outfit, den passar verkligen min kropp - framhäver den på ett positivt sätt", "idag känner jag mig som en vacker kvinna!", "Gu va snygg jag blev i håret, eller hur?" etc. Hur skulle de reagera då?
När man uttalar elaka ord om sig själv, oavsett om det finns en uns av sanning eller om det är helt befängt är vännerna där och säger: "inte alls!" "Du är jättefin/vacker/söt" osv. Det är från vännerna, familjen, och även kollegor jag (och det får ju ni där ute också) får komplimanger när jag inte fiskar efter en, dvs ärliga komplimanger. Men på något sätt så skulle det kännas helfel om jag själv skulle ge mig en komplimang inför andra. Är det inte egentligen helknäppt att vi inte får vara skrytsamma eller säga komplimangen själva? Det sägs ju att man inte kan älska någon annan förrän man älskar sig själv...tål att tänkas på.
Nu skulle inte jag känna mig bekväm av att springa omkring och strö massa komplimanger om mig själv högt inför andra, oavsett om jag tyckte det jag tyckte. Det är på något sätt tabu, eller hur? Ungefär som om, förutom jantelagen-perspektivet i det hela, att det är för en subjektiv kommentar som inte är värd att yppas. Fast är inte komplimangerna/kommentarerna från de runt omkring subjektiva de också?
Jag kan ibland känna mig rätt snygg när jag fixat mig, men på något sätt dödar jag komplimangen med att: "Äsch det är ju bara jag som tycker det just nu, om en stund är allt som det ska vara - ful och otränad". Dumt att det inte är fint och rätt och säga att man är nöjd med sitt utseende utan att någon ska tycka att man är en diva, skrytsam, väldigt modern, modig eller annat begrepp som inte är släkt med "normal".
Idag kände jag mig ganska snygg trots att håret inte var nytvättat, och att jag innehar vetskapen om att jag har gått upp i vikt!
När man uttalar elaka ord om sig själv, oavsett om det finns en uns av sanning eller om det är helt befängt är vännerna där och säger: "inte alls!" "Du är jättefin/vacker/söt" osv. Det är från vännerna, familjen, och även kollegor jag (och det får ju ni där ute också) får komplimanger när jag inte fiskar efter en, dvs ärliga komplimanger. Men på något sätt så skulle det kännas helfel om jag själv skulle ge mig en komplimang inför andra. Är det inte egentligen helknäppt att vi inte får vara skrytsamma eller säga komplimangen själva? Det sägs ju att man inte kan älska någon annan förrän man älskar sig själv...tål att tänkas på.
Nu skulle inte jag känna mig bekväm av att springa omkring och strö massa komplimanger om mig själv högt inför andra, oavsett om jag tyckte det jag tyckte. Det är på något sätt tabu, eller hur? Ungefär som om, förutom jantelagen-perspektivet i det hela, att det är för en subjektiv kommentar som inte är värd att yppas. Fast är inte komplimangerna/kommentarerna från de runt omkring subjektiva de också?
Jag kan ibland känna mig rätt snygg när jag fixat mig, men på något sätt dödar jag komplimangen med att: "Äsch det är ju bara jag som tycker det just nu, om en stund är allt som det ska vara - ful och otränad". Dumt att det inte är fint och rätt och säga att man är nöjd med sitt utseende utan att någon ska tycka att man är en diva, skrytsam, väldigt modern, modig eller annat begrepp som inte är släkt med "normal".
Idag kände jag mig ganska snygg trots att håret inte var nytvättat, och att jag innehar vetskapen om att jag har gått upp i vikt!
