Teeeslife

Jag hade inte ätit kräftor på hela året. Jag hade dock införskaffat dessa röda tingestar i augusti med avsikt att förtära dessa innan åtminstone halva september hade gått. Men icke! Varför? Fråga min make! Jag har vid flertal tillfälle föreslagit att vi skall äta kräftor till helgen men antingen har det glömts bort, vi har haft annat för oss eller så har han inte velat. Men nu skunglle jag äntligen äta dess delikatesser.

Jag tog fram dem, la dem i kylen för upptining ett dygn, precis som det stod på förpackningen. Jag inhandlade salladskål, vitt bröd och majonnäs. Gurka, tomat, ost och dricka hade jag hemma. Nu skulle jag och sonen äta kräftor. Jag tänkte att han skulle gilla det eftersom att han älskar räkor. Maken skulle vara borta under kvällen men jag skulle spara kräftor till honom.

Vi kom hem och jag gjorde iordning salladen, fixade vinegrett till. Jag skar upp brödet i förväg och skivade upp några ostskivor eftersom jag inte ville sulla kräftsaft på osten eller brödet. Jättesugen på vad jag skulle stoppa i min mun öppnade jag kräftpaketet. De var nästan helt frusna! Snacka om att jag var besviken, och hungrig! Skulle jag behöva vänta en timme? Då skulle ju brödet bli torrt, osten bli gummi och salladen som vissna blommor.

Jag tog fram globalkniven och började hacka bort isen. Så lätt tänkte jag inte ge mig nämligen. Efter att ha tagit bort all is kom ny positiv energi tillbaka, men den försvann rätt snabbt. Kräftorna hade inte längre is runt sig men inte var dem några goa varma gubbar för det. Först tänkte jag: "micron!" Men efter att ha konsulterat med mina grå kändes den idén inte alltför smart med tanke på kräftornas skal. Jag såg en explosion framför mig med utgången av att jag inga kräftor skulle ha kvar.

Min andra tanke var: "Vanliga ugnen, på låg värme!" Sagt och gjort! Tallriken blev lite varm efter en stund, lite is som var kvar på en röd stackare började försvinna sakteligen, men sen orkade jag inte vänta längre. Jag ville ha mina kräftor! Jag tog ut dem, ropade att middagen var klar.

Sonen åt en kräfta som han först hade tuggat på och lagt på bordet, sen åt han tre smörgåsar med ost och majonnäs, lite sallad och risgrynsgröt för att något i magen. Jag åt flera kräftor med ett inbillat nöjt leende om att väldigt kalla kräftor är rätt goda om man bara har majonnäs och vitt bröd till!

Undrar om de jag lämnade till maken är godare...

När jag var liten ljög jag om ganska mycket för mina föräldrar. Hade jag gjort något dumt skyllde jag antingen på mina stackars småbröder. Jag resonerade som så att de gjorde ändå så mycket dumt så det skulle varken göra till eller från om de hade gjort en till sak eller inte. Om jag inte skyllde på dem blånekade jag. Jag kunde ju gärna inte säga att det var dem när det var uppenbart att jag hade varit olydig. Då handlade det ju om att komma så smidigt som möjligt ur situationen - få så lite skäll som möjligt och slippa ett eventuellt straff. Jag minns faktiskt inte något straff från barndomen, mer än att jag kanske fick komma hem tidigare. Tack småbrorsorna!

Som vuxen kände jag det svårare att ljuga, i alla fall för mina föräldrar (har fortfarande dåligt samvete). Vita lögner kommer jag med men ibland kan jag knappt komma med sådana. Om någon jag känner säger att denne är tjock, och verkligen är det, kan jag bara inte ljuga och säga: "Neeej, du är jättesmal!" Anledningen är att de antagligen faktiskt fattar att de inte är det och då känns det så himla dumt att säga att de är motsatsen. Däremot lägger jag fram det på ett bra sätt, tror iaf jag, och säger att de kanske har lite extra kilon, men vad gör det och att de är fina ändå - vilket de är!

Nu börjar ljugandet dock komma tillbaka. Jag är på väg att ljuga just för att jag tycker det blir antingen pinsamt att säga sanningen eller att jag framstår som ouppfostrad, nonchalant el dy om jag berättar sanningen. Om jag t.ex. kommer sent till ett möte vill jag inte säga att jag åkte för sent för att jag är tidsoptimist och kom på att jag skulle göra fler saker än vad jag trodde innan jag skulle sticka. Istället skyller jag på trafiken (ghaaa, vadå på väg jag ljuger ju redan!), att jag inte hittade någon parkeringsplats, sonen ville inte klä på sig. En gång skyllde jag på att jag hade fått näsblod. Jag hade visserligen fått det men det gick ju över på två sekunder.

Nu har det gått så långt att jag planerat att ljuga! Jag var hos sjukgymnasten i fredags, angående ryggen, och fick övningar som jag ska göra. På fredag skall jag dit och träna. Jag hoppas han inte frågar hur det har gått med träningen och stretchingen hemma för då kommer jag säga att jag har gjort det några gånger men inte alla dagar. Jag kommer alltså ljuga lite, inte överdriva och säga att jag tränat varje dag. Då får jag alltför dåligt samvete. Sanningen är att jag hittills inte tränat en enda gång så jag kommer max hinna två dagar. Jag skulle iofs kunna göra övningarna flera gånger samma dag...men vad är oddsen att det händer. Någon som vill satsa pengar?

Vår son har hittat de rätta ömma punkterna på mig och maken! Han är livsfarlig och vi har försökt stoppa honom med olika medel men det går inte. Han är omöjlig att stoppa!

Så klart älskar vi vår son över allt annat. Inget snack om saken, men han visar sin kärlek till oss på ett för oss inte särskilt omtänksamt sätt.

Om du går och lägger dig tidigt på kvällen och vaknar av dig själv på morgonen kanske du vaknar tidigt eller så var du så trött så du sover lite till i alla fall. Om du lägger dig sent kanske du vaknar sent av dig själv eller tidigt men då ligger du och drar dig för att du är så trött.

Så här gör inte vår son. Förr vaknade han oftast när vi väckte honom tjugo över sex på vardagsmornarna. På helgerna vaknade han allt från sex till åtta men oftast kring sju, tror jag. Ibland när vi la honom senare kunde han sova lite längre.

NU vaknar han gristidigt jämt! Somnar han sex kanske han vaknar till på kvällen vid åtta men somnar om igen och sen vaknar han kanske mitt i natten. Det förlåter jag honom för, för då har han oftast drömt en mardröm. Han är i alla fall ledsen. Går han och lägger sig som vanligt, kl sju, eller somnar senare - framåt åtta, vaknar han också gristidigt. Ibland när det är vardag kommer han över ännu tidigare och lägger sig i vår säng och somnar om. Det är okej och ganska mysigt. Vaknar han däremot fem-sex kan han vara hur pigg som helst och nästan hoppar på maken och ropar: "Jag vill ha yoghurt med müsli pappa! Jag vill ha yoghurt med müsli pappa!" om och om igen. Nu kanske ni tänker att det är mest synd om min man i detta läge. Öh...jag ligger bredvid och har bättre hörsel än maken. Sen får däremot min man lida mer. Han får ju lov att gå upp och ge sonen frukost. Sen har min mans ork tagit slut och han lägger sig i soffan och sätter på barnprogrammet så att sonen ska bli underhållen. Jag brukar kunna somna om bättre eftersom att jag ligger kvar i sängen men vaknar till av "har ni sett...", "men Melker varför...", "Ooooh vad det låter bra...", "Ingerborg ingerborg var har du..." osv. Kan ju läggas till att jag vaknat några gånger innan sonen börjat väcka oss. Så här har vi det varje morgon! Jag tror han medvetet gör så här för att lura till sig mer tid framför tv:n. Smart liten rackare som slår till när vi är som svagast.

Det är även dyrt rent ekonomiskt att ha barn! Det går åt mycket smink att dölja de mörka ringarna under ögonen! Kaffe och godis blir en större förbrukningsvara!

Nu ska jag ta modet till mig och försöka stänga av tv:n och föreslå att sonen ska städa sitt rum istället så vi kan läsa (ska nog föreslå att han kan läsa själv först. Min röst har inte vaknat än.).

Man hittar alltid något roligt i tidningarna att läsa. Läste precis om en kille som hade spelat hip hop-musik lite för högt och blev dömd till att lyssna på Beethoven i 20 timmar. Ungefär som i Clockwork orange förutom att där var väl förseelserna en aningen mer allvarliga. Hiphopparen stod inte ut mer än 15 minuter. Klicka för att läsa

Tanken slog mig när jag läste artikeln vad för musik jag själv inte skulle stå ut med mer än 15 minuter. Dansband? Enformig techno? De två klarar jag nog. Kanske allt för hård death metal framförd av amatörer skulle vara något jag inte skulle klara av?

Vilken musik skulle inte ni klara av att lyssna på mer än 15 minuter?

Blev utmanad av Fire. En liten kul grej.

Gör så här:
1. Ta fram din mobil
2. Bläddra igenom din inkorg för sms
3. Stanna när du räknat till tio och skriv första meningen i sms:et
4. Gör likadant på varje fråga

Mina svar:

1. Vad skulle du säga om din pojkvän var otrogen mot dig?
Hej gumman!
2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?
Haha han hade inget för att vara snäll!
3. Vilket sms blev du mest berörd av?
Du hinner!
4. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?
Det är bara att hoppas nu!
5. Vad skulle du skrika om du vann en miljon kronor?
22.24 kom sms:et!
6. Vilka ord skulle du säga till gud om du trodde på honom?
Jag hann med AV.
7. Vad vill du höra mest av allt?
Jag måste hinna med silvan först och handla lite så
8. Vad skulle du säga om du fick MVG i alla ämnen?
Det gör det, frågan är bara hur länge de har öppet...
9. Din romantiska replik?
Då åker vi nu!
10. Vad skulle du säga om du blev bestulen?
Jag är kvar.

Igår och idag var jag på kurs. Läser dramapedagogik. Det är riktigt kul och givande förutom att energin kanske inte är på topp så här in på hösten. Idag fick jag se Zlatan dela ut kaviarsnittar i tron om att han skulle få dela ut autografer också. Glenn Hysén var arg för att han tog alla kunder. Hans företag delade ut pasta. Hysén och hans kollega blev så upprörda att de ströp Zlatan med headsetet han hade på sig.

Därefter skulle Kungen inviga sitt nya kök. Viktoria och Danne var inte så imponerade och ville ha bort kungen. Drottningen var inte heller så entusiastisk. Viktoria tog saxen och högg den stackars Carl-Gustav i ryggen. Hon hade länge försökt få honom att skriva på skilsmässohandlingarna men eftersom han var dyslektiker visste han inte vad det hade stått i dem och hade därför inte velat skriva under. Viktoria blev glad för nu kunde Danne bli kung.

Tänk vad mycket kan hända av orden: affären, Zlatan, head set och kungen, sax, köket. Kul var det i alla fall.

Nu ska jag bara ta det lugnt och låta magen jäsa efter tacosätningen.

Kära facebookanvändare!

Jag är en facebookanvändare. Jag tycker det kan vara kul att ha kontakt med lite mer distanserade vänner och även nära vänner. Det är kul att kika på deras profiler, nya bilder för att hålla mig uppdaterad. Det jag dock inte gillar är alla vampyrbett osv. Jag vet att det är fler som tycker som jag och även har startat en grupp om att de inte gillar vampyrbett, zombies mm mm. Det är iofs lite småkul med dessa grupper. En smula sarkasm kastas på de vänner som har skickat dessa fåniga inbjudningar till en. Med glimten i ögat så klart! Jag gillar ju mina vänner ändå, men jag behöver inte gilla vampyrbetten för det.

Som ni kanske märkt, kära facebookanvändare, så har facebook ändrat layouten. Först fick man välja mellan den nya och gamla layouten, men inte längre! Fy sjutton va taskigt! Detta har dock gjort många, ja massor, användare upprörda. Kanske rentav hysteriska och nära bristningsgränsen. Det har startats flera grupper kring ämnet. Jag förstår deras upprördhet. Jag menar, det är ju så otroligt STORA förändringar som har skett, eller hur? Det går visserligen att skicka meddelanden, kolla på bilder, skriva på wallen till varandra men det är ju inte det viktigaste, eller hur? Hur kunde facebook göra en sammanslagen uppdatering av det senaste som har hänt på ens sida? Varför är inte allt särskilt, det är ju såååå störande. Jag tror att jag måste gå längre än att bara starta en grupp om denna upprörande händelse. Jag kanske ska skicka ett vampyrbett till facebookskaparna (eller kanske det var det som hände innan de skapade den nya layputen). Det är ju i alla fall tur att DN har uppmärksammat händelsen mitt bland alla bankkriser runt om i världem. "Miljoner protesterar mot Facebooks nya layout!" Måste vara en sann facebookanvändare! Halleluja!

Nä, jag fattar fasen inte varför man måste starta så himla många grupper om ingenting. Då undrar ni varför jag skriver detta kanske? Jag blev bara lite full i skratt när jag läste artikeln i DN och kunde inte låta bli att göra mig löjlig. Jag tänker i alla fall inte starta en grupp på facebook. Det är ett som är säkert. "Orka!? Ovärt!?", som kidsen säger idag.

Bye bye! Be ware of the vampires!