Senil i förtid?
Igår var jag på Bokens dag i Uppsala. Väldigt trevlig tillställning må jag säga, för att låta så där fint kulturell. Men, det var trevligt förutom att jag fick krupp på alla pensionärer som inte hade vett att sluta dricka kaffe eller vin och sluta prata med sitt sällskap och masa ner sin lilla eller stora rumpa tillbaka till salen när de redan plingelingat sista ringningen.
De författare som var där och pratade om sig och/eller sina böcker var Carina Burman, Ulf Danielsson, Carl-Johan de Geer, Beata Ahrnborg (efternamn?), PO Enquist och Cecilia Hagen. Jag blev väldigt sugen på att läsa Danielssons, Enquists och de Geers böcker men jag fastnade för Hagens bok och köpte den till min kära mor - signerad. Man kan nämligen köpa böckerna på plats för ett väldigt förmånligt pris och sedan få den signerad. Förra året fick jag Bo Hanssons signatur eller underskrift som jag råkade säga för att jag blev stressad och nervös. Men det är en annan historia.
I alla fall, jag fastnade för Hagen för att jag kände igen mig. Jag kände igen mig redan nu, vid 27-års ålder. Antingen har jag levt ett tidigare liv eller så är jag som en 65-åring i vissa lägen. Jag är ju rädd att jag är senil, därför kan jag inte svara vilket av alternativen som stämmer. När Hagen skulle inleda sin lilla kvart kom hon upp till talarstolen med sin väska och rotade runt i den. Hon talade om att hon letade efter sina läsglasögon. Vidare ledde hon in oss på att alla i hennes ålder lider av att de inte hittar något i sina väskor. Hon menade på att det måste ha med åldern att göra för hon hade inte fler saker i väskan och den var inte större. Hon hällde ofta ut innehållet på disken i affären eller på motorhuven. Hagen berättade vidare att hon hade sökt upp en läkare för att få svar. Hon fick svaret att en tonåring kan minnas t.ex. nio saker som man visar en kort stund medan en äldre person (Hagen) kanske minns sju. Därför kan det vara så att om du har känt en nyckel i din väska så kommer du inte ihåg att du redan känt på den så du upptäcker hela tiden nya saker i väskan. För att lösa problemet fick hon skaffa sig en större huv. Själv har jag inte råd med en större huv så jag får rota vidare i min väska. Jag tror inte ens att jag har så många olika saker som sju. Det är mest papper. Därför är jag väl mer senil än Hagen.
Det andra Hagen tog upp som jag reagerade över var ÅNK. ÅNK är... ja jag minns inte ens vad förkortning stod för. Det har emellerid att göra med när man ska göra något, t.ex. skriva en inköpslista och man måste hämta en penna. Då dyker det upp något nytt som man ser att man ska göra och så börjar man med det. När man ska börja med det upptäcker man något nytt som man har glömt att göra, t.ex. att disken står framme och så håller det på så där. Man ånkar, sa Hagen. Jag tänkte på min mor som brukar säga: "Men vad var det jag skulle göra nu?" Och jag tänkte på mig själv som brukar säga högt fast jag är ensam: "Vad var det jag skulle göra nu?" Min mor brukar komma ihåg vad hon skulle göra och fortsätter. Jag brukar få gå tillbaka samma väg jag kom ifrån och tänka efter LÄNGE, och har jag tur kommer jag på vad det var eller så upptäcker jag något nytt...
Jag vet inte vad den bästa förklaringen är: att jag varit en senil tant i ett tidigare liv eller att jag redan nu är senil. Jag hade snarare hoppats på att det var jag som hade varit t.ex. Marie Curie (utan cancern) eller Grace Kelly (utan dödsolyckan) i ett tidigare liv eller att jag idag var på alerten och hade "fokus fokus" på allt som en vanlig 27-åring.
Nu tror jag inte att det var något mer jag skulle ta upp...
De författare som var där och pratade om sig och/eller sina böcker var Carina Burman, Ulf Danielsson, Carl-Johan de Geer, Beata Ahrnborg (efternamn?), PO Enquist och Cecilia Hagen. Jag blev väldigt sugen på att läsa Danielssons, Enquists och de Geers böcker men jag fastnade för Hagens bok och köpte den till min kära mor - signerad. Man kan nämligen köpa böckerna på plats för ett väldigt förmånligt pris och sedan få den signerad. Förra året fick jag Bo Hanssons signatur eller underskrift som jag råkade säga för att jag blev stressad och nervös. Men det är en annan historia.
I alla fall, jag fastnade för Hagen för att jag kände igen mig. Jag kände igen mig redan nu, vid 27-års ålder. Antingen har jag levt ett tidigare liv eller så är jag som en 65-åring i vissa lägen. Jag är ju rädd att jag är senil, därför kan jag inte svara vilket av alternativen som stämmer. När Hagen skulle inleda sin lilla kvart kom hon upp till talarstolen med sin väska och rotade runt i den. Hon talade om att hon letade efter sina läsglasögon. Vidare ledde hon in oss på att alla i hennes ålder lider av att de inte hittar något i sina väskor. Hon menade på att det måste ha med åldern att göra för hon hade inte fler saker i väskan och den var inte större. Hon hällde ofta ut innehållet på disken i affären eller på motorhuven. Hagen berättade vidare att hon hade sökt upp en läkare för att få svar. Hon fick svaret att en tonåring kan minnas t.ex. nio saker som man visar en kort stund medan en äldre person (Hagen) kanske minns sju. Därför kan det vara så att om du har känt en nyckel i din väska så kommer du inte ihåg att du redan känt på den så du upptäcker hela tiden nya saker i väskan. För att lösa problemet fick hon skaffa sig en större huv. Själv har jag inte råd med en större huv så jag får rota vidare i min väska. Jag tror inte ens att jag har så många olika saker som sju. Det är mest papper. Därför är jag väl mer senil än Hagen.
Det andra Hagen tog upp som jag reagerade över var ÅNK. ÅNK är... ja jag minns inte ens vad förkortning stod för. Det har emellerid att göra med när man ska göra något, t.ex. skriva en inköpslista och man måste hämta en penna. Då dyker det upp något nytt som man ser att man ska göra och så börjar man med det. När man ska börja med det upptäcker man något nytt som man har glömt att göra, t.ex. att disken står framme och så håller det på så där. Man ånkar, sa Hagen. Jag tänkte på min mor som brukar säga: "Men vad var det jag skulle göra nu?" Och jag tänkte på mig själv som brukar säga högt fast jag är ensam: "Vad var det jag skulle göra nu?" Min mor brukar komma ihåg vad hon skulle göra och fortsätter. Jag brukar få gå tillbaka samma väg jag kom ifrån och tänka efter LÄNGE, och har jag tur kommer jag på vad det var eller så upptäcker jag något nytt...
Jag vet inte vad den bästa förklaringen är: att jag varit en senil tant i ett tidigare liv eller att jag redan nu är senil. Jag hade snarare hoppats på att det var jag som hade varit t.ex. Marie Curie (utan cancern) eller Grace Kelly (utan dödsolyckan) i ett tidigare liv eller att jag idag var på alerten och hade "fokus fokus" på allt som en vanlig 27-åring.
Nu tror jag inte att det var något mer jag skulle ta upp...
Beröm dig själv!
Efter att ha skrivit förra inlägget kände jag att jag skall hjälpa mig själv och andra på vägen till att ge sig själv komplimanger.
Fem positiva saker med mitt utseende.
Fem positiva egenskaper.
Jag börjar:
Utseende
1) Mina läppar trots mitt lilla ärr.
2) Där tog det stopp... eh mina ögon kanske
3) Eh...ibland rätt nöjd med helheten av ansiktet
4) Mina fötter när de är nybadade och filade
5) Nä gu va svårt det blev...att jag har ganska bevarade bröst efter en graviditet, men det beror nog på att de är små
Egenskaper
1) Envis - fast det är ju på gott och ont
2) Ibland ganska produktiv men tror inte det är ibland just nu...
3) Tycker jag har ett ganska bra analytiskt sinne gällande vissa områden
4) Kan sjunga rätt okej om jag är uppsjungen och nerverna är i schack
5) Anser mig sjäv ha god empati
Nu utmanar jag alla som läser min blogg och själva har en blogg. Har ni ingen blogg så skriv stort på kylskåpet!
Fem positiva saker med mitt utseende.
Fem positiva egenskaper.
Jag börjar:
Utseende
1) Mina läppar trots mitt lilla ärr.
2) Där tog det stopp... eh mina ögon kanske
3) Eh...ibland rätt nöjd med helheten av ansiktet
4) Mina fötter när de är nybadade och filade
5) Nä gu va svårt det blev...att jag har ganska bevarade bröst efter en graviditet, men det beror nog på att de är små
Egenskaper
1) Envis - fast det är ju på gott och ont
2) Ibland ganska produktiv men tror inte det är ibland just nu...
3) Tycker jag har ett ganska bra analytiskt sinne gällande vissa områden
4) Kan sjunga rätt okej om jag är uppsjungen och nerverna är i schack
5) Anser mig sjäv ha god empati
Nu utmanar jag alla som läser min blogg och själva har en blogg. Har ni ingen blogg så skriv stort på kylskåpet!
Tänk om...
...jag istället för att säga att jag känner mig tjock, glåmig eller andra icke förskönande uttryck till mina vänner och min familj (när man kommer in på sådana diskussioner, vilket sker för ofta tycker jag) sa att "fan vad snygg jag är!", "jag är så nöjd med min outfit, den passar verkligen min kropp - framhäver den på ett positivt sätt", "idag känner jag mig som en vacker kvinna!", "Gu va snygg jag blev i håret, eller hur?" etc. Hur skulle de reagera då?
När man uttalar elaka ord om sig själv, oavsett om det finns en uns av sanning eller om det är helt befängt är vännerna där och säger: "inte alls!" "Du är jättefin/vacker/söt" osv. Det är från vännerna, familjen, och även kollegor jag (och det får ju ni där ute också) får komplimanger när jag inte fiskar efter en, dvs ärliga komplimanger. Men på något sätt så skulle det kännas helfel om jag själv skulle ge mig en komplimang inför andra. Är det inte egentligen helknäppt att vi inte får vara skrytsamma eller säga komplimangen själva? Det sägs ju att man inte kan älska någon annan förrän man älskar sig själv...tål att tänkas på.
Nu skulle inte jag känna mig bekväm av att springa omkring och strö massa komplimanger om mig själv högt inför andra, oavsett om jag tyckte det jag tyckte. Det är på något sätt tabu, eller hur? Ungefär som om, förutom jantelagen-perspektivet i det hela, att det är för en subjektiv kommentar som inte är värd att yppas. Fast är inte komplimangerna/kommentarerna från de runt omkring subjektiva de också?
Jag kan ibland känna mig rätt snygg när jag fixat mig, men på något sätt dödar jag komplimangen med att: "Äsch det är ju bara jag som tycker det just nu, om en stund är allt som det ska vara - ful och otränad". Dumt att det inte är fint och rätt och säga att man är nöjd med sitt utseende utan att någon ska tycka att man är en diva, skrytsam, väldigt modern, modig eller annat begrepp som inte är släkt med "normal".
Idag kände jag mig ganska snygg trots att håret inte var nytvättat, och att jag innehar vetskapen om att jag har gått upp i vikt!
När man uttalar elaka ord om sig själv, oavsett om det finns en uns av sanning eller om det är helt befängt är vännerna där och säger: "inte alls!" "Du är jättefin/vacker/söt" osv. Det är från vännerna, familjen, och även kollegor jag (och det får ju ni där ute också) får komplimanger när jag inte fiskar efter en, dvs ärliga komplimanger. Men på något sätt så skulle det kännas helfel om jag själv skulle ge mig en komplimang inför andra. Är det inte egentligen helknäppt att vi inte får vara skrytsamma eller säga komplimangen själva? Det sägs ju att man inte kan älska någon annan förrän man älskar sig själv...tål att tänkas på.
Nu skulle inte jag känna mig bekväm av att springa omkring och strö massa komplimanger om mig själv högt inför andra, oavsett om jag tyckte det jag tyckte. Det är på något sätt tabu, eller hur? Ungefär som om, förutom jantelagen-perspektivet i det hela, att det är för en subjektiv kommentar som inte är värd att yppas. Fast är inte komplimangerna/kommentarerna från de runt omkring subjektiva de också?
Jag kan ibland känna mig rätt snygg när jag fixat mig, men på något sätt dödar jag komplimangen med att: "Äsch det är ju bara jag som tycker det just nu, om en stund är allt som det ska vara - ful och otränad". Dumt att det inte är fint och rätt och säga att man är nöjd med sitt utseende utan att någon ska tycka att man är en diva, skrytsam, väldigt modern, modig eller annat begrepp som inte är släkt med "normal".
Idag kände jag mig ganska snygg trots att håret inte var nytvättat, och att jag innehar vetskapen om att jag har gått upp i vikt!
7 hemlisar om mig
Blev utmanad av Märy att berätta sju hemligheter om mig själv. Är nog precis som Märy en person som inte har så mkt hemlisar men det finns några och då är det några utvalda som får höra om dem, så de kommer inte med här.
1) Har väldigt svårt att lita på människor. Det gäller nog mest om jag kan lita på vissa att de tycker om mig som den jag är. Något som ligger kvar sen barndomen antar jag då man bytte bästisar till höger och vänster, men jag fattade sällan varför kompisrelationen tog slut - eller så hittade jag på en där det handlade om att jag var dum i huvet.
2) Vill fortfarande bli skådis, men jag vill även bli sångerska, låtskrivare, författare, designer, lära mig spela gitarr, börja dansa igen...
3) Är ledsen över att mina närmsta vänner; de som jag har haft sen kring gymnasiet/sena tonåren, inte bor runt knuten. Saknar er!!! Särskilt nu när några har fått smått.
4) Gråter hur lätt som helst till filmer, böcker. Har nog lite för lätt att sätta mig in i hur andra människor känner sig. Kan inte vara sunt.
5) Härmar Märy här. Jag vill också tro på något, däremot är det svårt att hålla fast vid det när jag egentligen inte har upplevt något. Visst ibland har böner slagit in, men de kanske skulle slå in ändå. Vad vet jag? Men jag försöker tro för att jag vill få hopp om livet.
6) Ibland när jag har svårt att somna brukar jag fantisera om att jag levde ett liv som singel (måste tänka så annars känns det som att jag är otrogen), jobbade med något helt annat som förde mig till antingen USA eller England, och där träffar jag Jude Law. Ha ha, lite patetiskt, men han är både snygg, charmig och trevlig mot mig ha ha.
7) Jag har börjat spela piano igen; har ett piano hemma nu, men hinner dock inte öva så mycket så det går seeegt framåt.
Nu utmanar jag Linda och Boja
1) Har väldigt svårt att lita på människor. Det gäller nog mest om jag kan lita på vissa att de tycker om mig som den jag är. Något som ligger kvar sen barndomen antar jag då man bytte bästisar till höger och vänster, men jag fattade sällan varför kompisrelationen tog slut - eller så hittade jag på en där det handlade om att jag var dum i huvet.
2) Vill fortfarande bli skådis, men jag vill även bli sångerska, låtskrivare, författare, designer, lära mig spela gitarr, börja dansa igen...
3) Är ledsen över att mina närmsta vänner; de som jag har haft sen kring gymnasiet/sena tonåren, inte bor runt knuten. Saknar er!!! Särskilt nu när några har fått smått.
4) Gråter hur lätt som helst till filmer, böcker. Har nog lite för lätt att sätta mig in i hur andra människor känner sig. Kan inte vara sunt.
5) Härmar Märy här. Jag vill också tro på något, däremot är det svårt att hålla fast vid det när jag egentligen inte har upplevt något. Visst ibland har böner slagit in, men de kanske skulle slå in ändå. Vad vet jag? Men jag försöker tro för att jag vill få hopp om livet.
6) Ibland när jag har svårt att somna brukar jag fantisera om att jag levde ett liv som singel (måste tänka så annars känns det som att jag är otrogen), jobbade med något helt annat som förde mig till antingen USA eller England, och där träffar jag Jude Law. Ha ha, lite patetiskt, men han är både snygg, charmig och trevlig mot mig ha ha.
7) Jag har börjat spela piano igen; har ett piano hemma nu, men hinner dock inte öva så mycket så det går seeegt framåt.
Nu utmanar jag Linda och Boja
