Äta här eller i påse?
Per Holmgren och Staffan Lindberg har besökt min skola och pratat om "Var är vädret på väg?". Per Homlgren, som ni kanske vet, är ju meterolog och väderpresentatör på tv och Staffan Lindberg är komiker och som han säger själv: koldioxidbantare. Holmgren fick stå för en del fakta om gradförändringar och klimatförändringar medan Lindberg fick göra det hela mer personligt - vad han gör och vad vi kan göra framställt på ett mer komiskt sätt. Båda var i alla fall överens om att vi producerar alldeles för mycket koldioxid och denna koldioxid måste ner i marken.
Lindberg spexade fram förslag på förslag. Vi kan t.ex. andas inåt när vi pratar och sen andas vi ut allt i en papperspåse som vi sedan gräver ner i trädgården. På så sätt skulle koldioxiden komma ner i jordskorpan igen. Tidsförödande? Ja! Smart? Tja.... Men jag hävdar att Lindberg inte var först, utan pizzabagarna. Dessa män som många har gjort sig roliga över för att de frågar: "Äta här eller i påse?" Det har inte varit ett språkligt fel utan de har snarare frågat: "Vill du vara miljövänlig eller inte? Få ner koldioxiden, du spyr ut, i jordskorpan igen eller låta det flöda ut ännu mer koldioxid?" Om vi hade lyssnat på vad pizzabagarna faktiskt sa och inte lagt in en annan tolkning ("Ta med maten i en påse?" Hur kunde vi ha så fel?) kanske vi hade kommit längre i vårt miljömedvetande.
Lindberg spexade fram förslag på förslag. Vi kan t.ex. andas inåt när vi pratar och sen andas vi ut allt i en papperspåse som vi sedan gräver ner i trädgården. På så sätt skulle koldioxiden komma ner i jordskorpan igen. Tidsförödande? Ja! Smart? Tja.... Men jag hävdar att Lindberg inte var först, utan pizzabagarna. Dessa män som många har gjort sig roliga över för att de frågar: "Äta här eller i påse?" Det har inte varit ett språkligt fel utan de har snarare frågat: "Vill du vara miljövänlig eller inte? Få ner koldioxiden, du spyr ut, i jordskorpan igen eller låta det flöda ut ännu mer koldioxid?" Om vi hade lyssnat på vad pizzabagarna faktiskt sa och inte lagt in en annan tolkning ("Ta med maten i en påse?" Hur kunde vi ha så fel?) kanske vi hade kommit längre i vårt miljömedvetande.
Dum eller helt enkelt bara dum?
Det har hänt igen! Ryggont, ryggondare, ryggondast!
Jag har sen gymnasiet, egentligen längre än så, haft problem med ryggen och gått till sjukgymnaster, naprapater och ortopeder. Jag har fått diagnoserna: fibromyalgi, inflammation, rörligt bäcken, överrörlig, inte inflammation, inte fibromyalgi, diskbråck som orsakar inflammation men som än inte är så farligt att det måste opereras men jag har märkt att jag är kortare. Jag har fått mediciner som har varit farliga, viox, och inte hjälpt ett dugg, och så har jag fått härliga morfindoser som har hjälpt - dock inte så roligt att ha så ont så att jag måste ta morfintabletter (inte rent morfin så klart) eller bli skjutsad med ambulans - fast det var ganska kul så här efteråt.
Jag har fått träningsprogram och naprapaten ville så klart att jag skulle återkomma och återkomma. Men det kostar ju pengar...tänkte jag. Jag får väl se till att träna...tänkte jag. Under graviditeten hade jag inga problem alls och efter kom det inte så ofta eller gjorde så ont. Jag tränade då och då och höll ondskan borta. Nu hör det dock till att när man är småbarnsförälder så smyger förkylningarna på en titt som tätt, vilket medför en tillbakagång av den regelbundna träningen. Jag håller mig helt enkelt inte i så gott skick. Mina muskler skriker av rädsla över att de ska förtvina. Och nu är ryggen återigen drabbad och den är så slut att den knappt orkar skrika över att den ska sluta existera. Snart säger den nog bekantskapen med mig, om inte jag hinner före. Någon som har en rygg till salu eller vill köpa min? Erbjuder ett billigt bäcken också, mot ett nytt, fräscht och stabilt!
När jag inte har ont så tror jag, dum som jag är, att min rygg minsann klarar sig, det är ingen fara, jag kan träna sen osv osv. Smart? Kanske inte! Så nu står jag (snarare ligger, sitter och står samtidigt eftersom jag inte hittar ett läge jag kan vara i mer än ett par minuter) här med lång näsa. Varför är man (jag...) så puckad och efterklok? Det är ju mycket bättre att vara för klok och känna sig puckad efteråt om man nu har tränat i onödan (om man nu kan träna i onödan).
Någon som känner igen sig?
Nu ska jag slänga i mig lite farliga tabletter som kan orsaka andningsbesvär och allvarliga hjärtproblem om man druckit alkohol tidigare än ett dygn innan eller två dygn efter eller i kombination med bl.a. epilepsimedicin och annat smått och gott. I'm living on the edge! Grooving?
Jag har sen gymnasiet, egentligen längre än så, haft problem med ryggen och gått till sjukgymnaster, naprapater och ortopeder. Jag har fått diagnoserna: fibromyalgi, inflammation, rörligt bäcken, överrörlig, inte inflammation, inte fibromyalgi, diskbråck som orsakar inflammation men som än inte är så farligt att det måste opereras men jag har märkt att jag är kortare. Jag har fått mediciner som har varit farliga, viox, och inte hjälpt ett dugg, och så har jag fått härliga morfindoser som har hjälpt - dock inte så roligt att ha så ont så att jag måste ta morfintabletter (inte rent morfin så klart) eller bli skjutsad med ambulans - fast det var ganska kul så här efteråt.
Jag har fått träningsprogram och naprapaten ville så klart att jag skulle återkomma och återkomma. Men det kostar ju pengar...tänkte jag. Jag får väl se till att träna...tänkte jag. Under graviditeten hade jag inga problem alls och efter kom det inte så ofta eller gjorde så ont. Jag tränade då och då och höll ondskan borta. Nu hör det dock till att när man är småbarnsförälder så smyger förkylningarna på en titt som tätt, vilket medför en tillbakagång av den regelbundna träningen. Jag håller mig helt enkelt inte i så gott skick. Mina muskler skriker av rädsla över att de ska förtvina. Och nu är ryggen återigen drabbad och den är så slut att den knappt orkar skrika över att den ska sluta existera. Snart säger den nog bekantskapen med mig, om inte jag hinner före. Någon som har en rygg till salu eller vill köpa min? Erbjuder ett billigt bäcken också, mot ett nytt, fräscht och stabilt!
När jag inte har ont så tror jag, dum som jag är, att min rygg minsann klarar sig, det är ingen fara, jag kan träna sen osv osv. Smart? Kanske inte! Så nu står jag (snarare ligger, sitter och står samtidigt eftersom jag inte hittar ett läge jag kan vara i mer än ett par minuter) här med lång näsa. Varför är man (jag...) så puckad och efterklok? Det är ju mycket bättre att vara för klok och känna sig puckad efteråt om man nu har tränat i onödan (om man nu kan träna i onödan).
Någon som känner igen sig?
Nu ska jag slänga i mig lite farliga tabletter som kan orsaka andningsbesvär och allvarliga hjärtproblem om man druckit alkohol tidigare än ett dygn innan eller två dygn efter eller i kombination med bl.a. epilepsimedicin och annat smått och gott. I'm living on the edge! Grooving?
Heureka!!!
Nu har jag kommit på lösningen gällande min skräck att säga till tonårstjejer (även tonårskillar, men mest tjejer) som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Jag läste precis en liten artikel om att personalen som rycker ut vid angrepp på tamboskap från rovdjur skall vara beväpnade med pepparsprej. Det står att: "- En skadskjuten björn är helt livsfarlig. Men sprejen gör björnen helt blind i flera minuter så att man får en frist att ta sig undan." DN Det här är receptet till mig gällande tonårstjejerna! Det hade lika gärna kunnat ha stått: "En översminkad tonårstjej med attityd och ruffsigt hår är helt livsfarlig. Men sprejen gör tjejen helt blind i flera minuter så att man får en frist att ta tillbaka sin plats i kön, utföra sitt ärende och ta sig undan."
Heureka!
Heureka!
Vad kommer efter ivrig? Förtvivlan, ren desperation eller likgiltighet?
Idag hade jag undervisning i svenska som andraspråk och jag skulle förklara ordet ivrig. Att vara ivrig, för mig, är när jag vill något väldigt mycket och har svårt att vänta på att det ska verkställas. Jag sitter bokstavligen och hoppar upp och ner på stolen i tro att det jag önskar ska slå in om jag rör mig som en duracellkanin.
Jag var ivrig väldigt länge över en sak. Jag hoppade upp och ner både ståendes och sittandes men inte fan slog min önskan in för det och det har den heller inte gjort än. "Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge", heter det. MEN det känner man ju först när önskan har slagit in, eller hur? Fast jag kan inte riktigt hålla med mig själv där heller, för det finns ju olika sätt att vänta på. För att hårdra det hela: om du lever i misär länge och sen får ett bra liv - ett liv som du önskat dig - tycker du då att väntan inte varade för länge? Du kan ju ha fått psykiska men av att leva i misär.
Nu är det inte så att jag lever i misär och önskar mig ett lyckligt liv. Det är inte en "jag har en kompis som har en pojkvän"-historia. Det är inte så allvarligt. Jag vill bara få min önskan uppfylld och jag försöker få den uppfylld, men det är ju inte så lätt att lyckas alla gånger. Jag är ju bara en enkel människa med mina enkla förutsättningar. Skulle jag få bestämma skulle jag ju tjäna multum med pengar, kunna åka utomlands en gång i månaden, vara skitsnygg, riktigt tränad etc etc.
Nu är jag som sagt inte ivrig längre, men jag vill fortfarande ha det jag vill ha väldigt mycket, fast jag börjar snart tro att det är omöjligt att få min önskan uppfylld. Vad är jag då? Förtvivlad eller desperat? Ungefär som singelkillar/tjejer som känner att de varit just singlar alldeles för länge och kommer med taffliga raggningsrepliker eller kladdar lite för mycket på någon som inte är öppen för det. Så är jag inte, jag gör inte bort mig för att försöka få min önskan att bli uppfylld och de desperata singlarna är ju säkert positiva när de raggar, tills de kommer på att de har gjort bort sig...
Var tog det positiva vägen då? Borde det inte vila ett hopp och en positiv längtan över det man vill ha? Till slut kommer det väl inte spela någon roll om önskan går i uppfyllelse, för när man har väntat väldigt väldigt länge på något glömmer man kanske varför man ville ha den uppfylld i första taget. Hur kan man gå från ivrig till likgiltig? Är det då verkligen hoppet som lämnar en sist? Jag känner mig en aningens aningens tveksam över det. Måste komma på ett ord som alla fyra orden står för, för jag kan inte sätta ord på min tvetydiga känsla. Ambivalent kanske funkar?
Och jag som bara skulle förklara ordet ivrig!
Jag var ivrig väldigt länge över en sak. Jag hoppade upp och ner både ståendes och sittandes men inte fan slog min önskan in för det och det har den heller inte gjort än. "Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge", heter det. MEN det känner man ju först när önskan har slagit in, eller hur? Fast jag kan inte riktigt hålla med mig själv där heller, för det finns ju olika sätt att vänta på. För att hårdra det hela: om du lever i misär länge och sen får ett bra liv - ett liv som du önskat dig - tycker du då att väntan inte varade för länge? Du kan ju ha fått psykiska men av att leva i misär.
Nu är det inte så att jag lever i misär och önskar mig ett lyckligt liv. Det är inte en "jag har en kompis som har en pojkvän"-historia. Det är inte så allvarligt. Jag vill bara få min önskan uppfylld och jag försöker få den uppfylld, men det är ju inte så lätt att lyckas alla gånger. Jag är ju bara en enkel människa med mina enkla förutsättningar. Skulle jag få bestämma skulle jag ju tjäna multum med pengar, kunna åka utomlands en gång i månaden, vara skitsnygg, riktigt tränad etc etc.
Nu är jag som sagt inte ivrig längre, men jag vill fortfarande ha det jag vill ha väldigt mycket, fast jag börjar snart tro att det är omöjligt att få min önskan uppfylld. Vad är jag då? Förtvivlad eller desperat? Ungefär som singelkillar/tjejer som känner att de varit just singlar alldeles för länge och kommer med taffliga raggningsrepliker eller kladdar lite för mycket på någon som inte är öppen för det. Så är jag inte, jag gör inte bort mig för att försöka få min önskan att bli uppfylld och de desperata singlarna är ju säkert positiva när de raggar, tills de kommer på att de har gjort bort sig...
Var tog det positiva vägen då? Borde det inte vila ett hopp och en positiv längtan över det man vill ha? Till slut kommer det väl inte spela någon roll om önskan går i uppfyllelse, för när man har väntat väldigt väldigt länge på något glömmer man kanske varför man ville ha den uppfylld i första taget. Hur kan man gå från ivrig till likgiltig? Är det då verkligen hoppet som lämnar en sist? Jag känner mig en aningens aningens tveksam över det. Måste komma på ett ord som alla fyra orden står för, för jag kan inte sätta ord på min tvetydiga känsla. Ambivalent kanske funkar?
Och jag som bara skulle förklara ordet ivrig!
Är Cecilia Hagen alkoholist eller bara sund?
Ögnade snabbt igenom DN idag. Har nog aldrig lyckats läsa hela ordentligt, speciellt inte söndagsbilagan. Jag stannade till vid ett reportage om Cecilia Hagen. Jag tror hon fyllde 60. Jag kan både tycka om henne och inte tycka om henne. Hon är jobbig för att hon är lite fjantig och osäker men kan å andra sidan gilla henne för att hon är just dessa saker. Har inte läst så mycket av det hon har skrivit, men jag tycker att hon ibland får till små roliga poänger. Hon verkar dessutom lite svag för Lennart "Hoa Hoa" Dahlgren, vilket gör att jag gillar henne ännu mer. Nu är det säkert inte så, men låt mig få inbilla mig det.
I detta lilla reportage hade hon svarat på "snabbfrågor". Ni vet såna där jag har lite svårt för, men här var det mer vardagliga sådana. På vad hon äter svarade hon i stil med: "för ofta och för gärna" och på vad hon dricker svarade hon: "ett glas vin om dagen och ibland två". Hm, de säger ju att fransmännen dricker ett glas vin per dag. Säger de inte också att många fransmän är alkoholister... Jag menar inte att just ett glas om dagen gör en till det, men någonstans måste man ju börja. Ett glas om dagen sägs vara bra för hjärtat. Märk "sägs"! Jag kan i alla fall inte visa upp någon forskning på att det skulle stämma. Däremot vet jag att forskningen säger att det är bättre att dela upp vinaren på en vecka än att dricka allt på en dag. Det har däremot att göra med att hjärnan producerar ett gift när den ska bryta ner alkoholen. Är man ovan drickare och får i sig mycket blir det mycket gift som produceras. Nu sa ju inte Hagen att hon bara drack ett glas vin om dagen utan ibland till och med två. Och det vet ju alla att när det gäller vårt bekännande om hur mycket alkohol vi dricker så brukar det vara en underdrift, om vi nu inte är en tonåring som vill skryta om sitt alkholintag och det vet vi att Hagen inte är.
Låt oss dock hålla oss till att hon talade sanning. Lås oss gissa att ibland kan vara två-tre gånger i veckan. Låt oss säga två för att inte gå händelserna i förväg. Ett glas rött vin är två-tre dl beroende på om man dricker ur ett rödvinsglas eller vitvinsglas. Låt oss säga att Hagen dricker ur ett vitvinsglas och att det är två dl i glaset. Då dricker Hagen 18 dl rödvin i veckan. Det blir alltså 2,4 flaskor. Och då tog jag inte i! Är det lagom mängd för ens en frisk kulturarbetare? Om det är lagom hur mycket dricker då inte exempelvis Thorsten Flink (om vi ska tro skvallerpressen gällande hans alkoholförtäring). Är det ens helt friskt att faktiskt dricka varje dag?
Jag läste en sida om alkohol där det står att ett dussintals undersökningar visat att "tar ett eller två glas om dagen lever något längre än nykterister, men att "storkonsumenter" - över tre glas om dagen - dör allra tidigast". Om Hagen dricker två glas två gånger i veckan och ett glas om dagen resterande dagar i veckan konsumerar hon i genomsnitt 2,6 dl om dagen. Lite på gränsen eller? Och då tar jag inte med de tillfällen hon har middagsbjudning hemma eller själv är bjuden på fest där alkoholhaltiga drycker finns tillgängliga. Hon kanske inte dricker mer vid sådana tillfällen nämligen även om det finns en viss sannolikhet att hon gör det om hon nu gillar vin. Jag försöker inte sätta dit Hagen och få någon att tro att hon är alkoholist eller på väg att bli. Men om det nu är lite för mkt av det röda som dricks för Hagen så snälla Hagen låt bli så att du kan fortsätta vara med och fnittra "På spåret" och skriva krönikor eller kåserier eller annat smått och gott! Eller snälla Hagen säg att det är "en dl-glas" och att två glas tar du bara en gång varannan vecka!
I detta lilla reportage hade hon svarat på "snabbfrågor". Ni vet såna där jag har lite svårt för, men här var det mer vardagliga sådana. På vad hon äter svarade hon i stil med: "för ofta och för gärna" och på vad hon dricker svarade hon: "ett glas vin om dagen och ibland två". Hm, de säger ju att fransmännen dricker ett glas vin per dag. Säger de inte också att många fransmän är alkoholister... Jag menar inte att just ett glas om dagen gör en till det, men någonstans måste man ju börja. Ett glas om dagen sägs vara bra för hjärtat. Märk "sägs"! Jag kan i alla fall inte visa upp någon forskning på att det skulle stämma. Däremot vet jag att forskningen säger att det är bättre att dela upp vinaren på en vecka än att dricka allt på en dag. Det har däremot att göra med att hjärnan producerar ett gift när den ska bryta ner alkoholen. Är man ovan drickare och får i sig mycket blir det mycket gift som produceras. Nu sa ju inte Hagen att hon bara drack ett glas vin om dagen utan ibland till och med två. Och det vet ju alla att när det gäller vårt bekännande om hur mycket alkohol vi dricker så brukar det vara en underdrift, om vi nu inte är en tonåring som vill skryta om sitt alkholintag och det vet vi att Hagen inte är.
Låt oss dock hålla oss till att hon talade sanning. Lås oss gissa att ibland kan vara två-tre gånger i veckan. Låt oss säga två för att inte gå händelserna i förväg. Ett glas rött vin är två-tre dl beroende på om man dricker ur ett rödvinsglas eller vitvinsglas. Låt oss säga att Hagen dricker ur ett vitvinsglas och att det är två dl i glaset. Då dricker Hagen 18 dl rödvin i veckan. Det blir alltså 2,4 flaskor. Och då tog jag inte i! Är det lagom mängd för ens en frisk kulturarbetare? Om det är lagom hur mycket dricker då inte exempelvis Thorsten Flink (om vi ska tro skvallerpressen gällande hans alkoholförtäring). Är det ens helt friskt att faktiskt dricka varje dag?
Jag läste en sida om alkohol där det står att ett dussintals undersökningar visat att "tar ett eller två glas om dagen lever något längre än nykterister, men att "storkonsumenter" - över tre glas om dagen - dör allra tidigast". Om Hagen dricker två glas två gånger i veckan och ett glas om dagen resterande dagar i veckan konsumerar hon i genomsnitt 2,6 dl om dagen. Lite på gränsen eller? Och då tar jag inte med de tillfällen hon har middagsbjudning hemma eller själv är bjuden på fest där alkoholhaltiga drycker finns tillgängliga. Hon kanske inte dricker mer vid sådana tillfällen nämligen även om det finns en viss sannolikhet att hon gör det om hon nu gillar vin. Jag försöker inte sätta dit Hagen och få någon att tro att hon är alkoholist eller på väg att bli. Men om det nu är lite för mkt av det röda som dricks för Hagen så snälla Hagen låt bli så att du kan fortsätta vara med och fnittra "På spåret" och skriva krönikor eller kåserier eller annat smått och gott! Eller snälla Hagen säg att det är "en dl-glas" och att två glas tar du bara en gång varannan vecka!
Narkolepsi - det måste vara det jag har! Eller?
OBS! Detta är inte ett hån/förlöjligande mot de som har narkolepsi!
Jag har sen ca två år tillbaka varit jättetrött. För mer än ett år sedan har jag varit sjukt trött. Jag har så svårt att ta mig upp på morgnarna. När jag ska jobba tar jag mig upp, men lever i ett gravt morgonhumörs-tillstånd. Det spelar ingen roll om jag får sova mer än vanligt. Jag är sjukt trött ändå. Jag blir inte heller piggare om jag får sova mindre. Jag har fått diverse andra fysiska följder, vilket jag inte behöver gå in på här, och till slut kom läkaren fram till att det är sköldkörteln som spökar. Bitarna föll på plats och flera riktigt tråkiga händelser fick en förklaring. Det var sköldkörtelns fel. Fine! Äntligen så skulle saker och ting ordna sig och jag skulle få bli pigg/piggare.
Det går så där med allt, men allra mest tröttheten!
Därför hävdar jag med bestämdhet att jag är på väg in i ett narkoleptiskt tillstånd. Sköldkörtelhormonsproduktions-rubbningen är bara en täckmantel för denna andra åkomma. Jag har ännu inte drabbats av ett plötsligt anfall men jag är helt övertygad om att det snart kommer hända.
Min övertygelse bygger på:
Jag har sovit fler än åtta timmar, äter regelbundet, får i mig vitaminer, dricker vatten, tränar lite iaf - men...
Jag har sen ca två år tillbaka varit jättetrött. För mer än ett år sedan har jag varit sjukt trött. Jag har så svårt att ta mig upp på morgnarna. När jag ska jobba tar jag mig upp, men lever i ett gravt morgonhumörs-tillstånd. Det spelar ingen roll om jag får sova mer än vanligt. Jag är sjukt trött ändå. Jag blir inte heller piggare om jag får sova mindre. Jag har fått diverse andra fysiska följder, vilket jag inte behöver gå in på här, och till slut kom läkaren fram till att det är sköldkörteln som spökar. Bitarna föll på plats och flera riktigt tråkiga händelser fick en förklaring. Det var sköldkörtelns fel. Fine! Äntligen så skulle saker och ting ordna sig och jag skulle få bli pigg/piggare.
Det går så där med allt, men allra mest tröttheten!
Därför hävdar jag med bestämdhet att jag är på väg in i ett narkoleptiskt tillstånd. Sköldkörtelhormonsproduktions-rubbningen är bara en täckmantel för denna andra åkomma. Jag har ännu inte drabbats av ett plötsligt anfall men jag är helt övertygad om att det snart kommer hända.
Min övertygelse bygger på:
Jag har sovit fler än åtta timmar, äter regelbundet, får i mig vitaminer, dricker vatten, tränar lite iaf - men...
- När jag kör bil har jag ibland känt mig helt likgiltig (några sekunder) till att behöva titta när jag kör. Jag orkar inte ens bry mig om att stanna bilen och gå ut. Jag piggnar till med andra medel till slut - men är livrädd att jag ska somna helt plötsligt nästa gång. Tänk om jag inte känner att jag blir trött så att jag inte hinner göra mig pigg?
- När jag har varit ute och gått på morgonen känns det som att jag ibland har gjort det i sömnen. En gång kollade jag upp (jag gick min vanliga morgonrunda som dock inte är så vanlig längre), efter att ha kollat i marken och på hunden ett tag, och visste inte var jag var. Jag visste att jag var ute och gick men lokalsinnet var som bortblåst. Jag skall tillägga att denna runda har jag gått och sprungit MÅNGA gånger!
- När jag sitter eller står och lyssnar på någon som pratar så känner jag ett akut behov att lägga mig ner och sova - eller stå och sova. Det gör väl inget om personen får fortsätta att prata utan att jag lyssnar, eller?
- När jag ibland pratar är jag på väg att sluta ögonen mitt i en mening. Jag kan väl prata vidare sen?
- Jag har somnat mitt i en sexakt. Det var visserligen för flera år sedan och alkohol var inblandat, men jag märker att det snart kommer hända igen - utan alkohol (och det beror inte på att det är tråkigt/dåligt). Jag hinner inte ens reflektera om det är olämpligt att somna förrän efteråt.
- Jag var på väg att somna nu.
Jag är rädd för en tonårings åsikt!?
Det har hänt igen!
Och då menar jag inte att jag mötte ett gång uppstudsiga tonåringar som jag blev rädd för - att de t.ex skulle råna eller slå ner mig. Jag menar: Tränga sig i kön och tycka att det är okej!
Jag blir så upprörd! I mitt jobb träffar jag tonåringar hela dagarna och har inget problem att säga till dem när de röker på fel ställe, stökar till eller liknande. Visst vissa gånger får jag väl tänka till hur jag säger det så att de lyssnar och gör som man säger. Det brukar gå bra i alla fall.
Alltså... Jag skulle till biblioteket och hämta en bok som jag hade bokat. Jag hade lite bråttom eftersom jag skulle hinna med samma buss som resten av familjen. Jag gick med snabba (!) steg riktning fågelvägen mot biblioteket. Jag var fast besluten om att ta stora och snabba steg över de alldeles over siced trappstegen upp till ingången på bibblan. Jag gjorde en snabb analys över vilket håll den första dörren skulle öppnas. Jag kom fram till att det måste vara utåt. Jag tog ett stadigt tag och ryckte upp dörren. Jag klev in med snabb steg och gick fram till disken. Tyvärr var den "arbetande" bibliotekarien (det fanns två till men de verkade mest såsa runt och inte fatta att man skulle arbeta för att få lön) upptagen. Jag ställde mig vid disken bredvid hennes dator (så inte exakt framför där man servar) eftersom att hon var upptagen med en annan kund ville jag inte stå i vägen. Jag såg dock till att ta upp plånkan så att jag såg redo ut inför min tur. DÅ! Då kom en liten översminkad tonårstjej gåendes från andra hållet med en barnbok på franska och ställde sig där kunden före hade stått (de hade gått åt sidan lite för att leta böcker). Den översminkade tonårstjejen med barnboken på franska såg nog inte kunden som var före mig eftersom att hon var upptagen med att slänga med sitt långa toviga hår, som många verkar ha nu. Den översminkade tonårstjejen med barnboken på franska verkade inte FATTA att jag var före henne heller!!! Jag stod ju precis vid disken, vid datorn och med plånboken i högsta hugg! Jag tittade rakt in i hennes ögon när hon kom emot disken för att hon skulle fatta, tänkte jag. Mer vågade jag inte!
Jag ville säga:
Men jag förmådde inte! Jag var för feg!
Varför bryr jag mig, när jag är privat, om någon skulle tycka att jag är en bitch? Är jag bara rädd för att verka vuxen? Vad är det för fel på världen (alternativt mig) när man ska behöva vara rädd för de som är yngre? Den översminkade tonårstjejen med barnboken på franska borde stått där och skämts för att hon trängt sig före!
Den översminkade tonårstjejen med barnboken på franska gick visserligen därifrån efter ett tag. Bibliotekarien hade problem att leta fram kundens, hon som var före mig, bok och de andra två hade fortfarande inte förstått att man skulle behöva jobba för att få lön. Den översminkade tonårstjejen med barnboken på franska hade antagligen tröttnat.
Den översminkade tonårstjejen med barnboken på franska försvann visserligen, men sen fick jag vänta på att de andra två bibliotekarierna skulle fatta att de skulle börja jobba för att få lön. En fattade till slut. Men, hon hade ju inte sett att det var jag som var på tur så när hon frågade vem som var härnäst så kom en kille som var tvåa efter mig och sa: "Ja det är jag!" "Bullshit", sa jag...inom mig och tittade på tjejen bakom mig i samförstånd om att killen hade ljugit/fuskat.
Jag fick hjälp till slut - även om den inte var den bästa (en annan historia) och tyvärr missade jag bussen och glömde köpa soppa!
Och då menar jag inte att jag mötte ett gång uppstudsiga tonåringar som jag blev rädd för - att de t.ex skulle råna eller slå ner mig. Jag menar: Tränga sig i kön och tycka att det är okej!
Jag blir så upprörd! I mitt jobb träffar jag tonåringar hela dagarna och har inget problem att säga till dem när de röker på fel ställe, stökar till eller liknande. Visst vissa gånger får jag väl tänka till hur jag säger det så att de lyssnar och gör som man säger. Det brukar gå bra i alla fall.
Alltså... Jag skulle till biblioteket och hämta en bok som jag hade bokat. Jag hade lite bråttom eftersom jag skulle hinna med samma buss som resten av familjen. Jag gick med snabba (!) steg riktning fågelvägen mot biblioteket. Jag var fast besluten om att ta stora och snabba steg över de alldeles over siced trappstegen upp till ingången på bibblan. Jag gjorde en snabb analys över vilket håll den första dörren skulle öppnas. Jag kom fram till att det måste vara utåt. Jag tog ett stadigt tag och ryckte upp dörren. Jag klev in med snabb steg och gick fram till disken. Tyvärr var den "arbetande" bibliotekarien (det fanns två till men de verkade mest såsa runt och inte fatta att man skulle arbeta för att få lön) upptagen. Jag ställde mig vid disken bredvid hennes dator (så inte exakt framför där man servar) eftersom att hon var upptagen med en annan kund ville jag inte stå i vägen. Jag såg dock till att ta upp plånkan så att jag såg redo ut inför min tur. DÅ! Då kom en liten översminkad tonårstjej gåendes från andra hållet med en barnbok på franska och ställde sig där kunden före hade stått (de hade gått åt sidan lite för att leta böcker). Den översminkade tonårstjejen med barnboken på franska såg nog inte kunden som var före mig eftersom att hon var upptagen med att slänga med sitt långa toviga hår, som många verkar ha nu. Den översminkade tonårstjejen med barnboken på franska verkade inte FATTA att jag var före henne heller!!! Jag stod ju precis vid disken, vid datorn och med plånboken i högsta hugg! Jag tittade rakt in i hennes ögon när hon kom emot disken för att hon skulle fatta, tänkte jag. Mer vågade jag inte!
Jag ville säga:
- Hörru du, jag var faktiskt först! - men var rädd att hon skulle tycka att jag var en bitch!
- Ursäkta men får ni inte lära er att stå i kö i matsalen på skolan eller? - men var rädd att hon skulle säga att jag var en bitch
- Hörru du tränger du dig före i kön på HM också? (alternativt Gina Tricot) - men var rädd att hon skulle säga: "Ja, vadårå! Du stod ju inte här, precis här ba!" Eller "Jag har faktiskt tänkt jättelänge att jag ska låna den här boken, ja menar hur länge har du tänkt på det?"
Men jag förmådde inte! Jag var för feg!
Varför bryr jag mig, när jag är privat, om någon skulle tycka att jag är en bitch? Är jag bara rädd för att verka vuxen? Vad är det för fel på världen (alternativt mig) när man ska behöva vara rädd för de som är yngre? Den översminkade tonårstjejen med barnboken på franska borde stått där och skämts för att hon trängt sig före!
Den översminkade tonårstjejen med barnboken på franska gick visserligen därifrån efter ett tag. Bibliotekarien hade problem att leta fram kundens, hon som var före mig, bok och de andra två hade fortfarande inte förstått att man skulle behöva jobba för att få lön. Den översminkade tonårstjejen med barnboken på franska hade antagligen tröttnat.
Den översminkade tonårstjejen med barnboken på franska försvann visserligen, men sen fick jag vänta på att de andra två bibliotekarierna skulle fatta att de skulle börja jobba för att få lön. En fattade till slut. Men, hon hade ju inte sett att det var jag som var på tur så när hon frågade vem som var härnäst så kom en kille som var tvåa efter mig och sa: "Ja det är jag!" "Bullshit", sa jag...inom mig och tittade på tjejen bakom mig i samförstånd om att killen hade ljugit/fuskat.
Jag fick hjälp till slut - även om den inte var den bästa (en annan historia) och tyvärr missade jag bussen och glömde köpa soppa!
