Teeeslife

Idag hade jag undervisning i svenska som andraspråk och jag skulle förklara ordet ivrig. Att vara ivrig, för mig, är när jag vill något väldigt mycket och har svårt att vänta på att det ska verkställas. Jag sitter bokstavligen och hoppar upp och ner på stolen i tro att det jag önskar ska slå in om jag rör mig som en duracellkanin.

Jag var ivrig väldigt länge över en sak. Jag hoppade upp och ner både ståendes och sittandes men inte fan slog min önskan in för det och det har den heller inte gjort än. "Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge", heter det. MEN det känner man ju först när önskan har slagit in, eller hur? Fast jag kan inte riktigt hålla med mig själv där heller, för det finns ju olika sätt att vänta på. För att hårdra det hela: om du lever i misär länge och sen får ett bra liv - ett liv som du önskat dig - tycker du då att väntan inte varade för länge? Du kan ju ha fått psykiska men av att leva i misär.

Nu är det inte så att jag lever i misär och önskar mig ett lyckligt liv. Det är inte en "jag har en kompis som har en pojkvän"-historia. Det är inte så allvarligt. Jag vill bara få min önskan uppfylld och jag försöker få den uppfylld, men det är ju inte så lätt att lyckas alla gånger. Jag är ju bara en enkel människa med mina enkla förutsättningar. Skulle jag få bestämma skulle jag ju tjäna multum med pengar, kunna åka utomlands en gång i månaden, vara skitsnygg, riktigt tränad etc etc.

Nu är jag som sagt inte ivrig längre, men jag vill fortfarande ha det jag vill ha väldigt mycket, fast jag börjar snart tro att det är omöjligt att få min önskan uppfylld. Vad är jag då? Förtvivlad eller desperat? Ungefär som singelkillar/tjejer som känner att de varit just singlar alldeles för länge och kommer med taffliga raggningsrepliker eller kladdar lite för mycket på någon som inte är öppen för det. Så är jag inte, jag gör inte bort mig för att försöka få min önskan att bli uppfylld och de desperata singlarna är ju säkert positiva när de raggar, tills de kommer på att de har gjort bort sig...

Var tog det positiva vägen då? Borde det inte vila ett hopp och en positiv längtan över det man vill ha? Till slut kommer det väl inte spela någon roll om önskan går i uppfyllelse, för när man har väntat väldigt väldigt länge på något glömmer man kanske varför man ville ha den uppfylld i första taget. Hur kan man gå från ivrig till likgiltig? Är det då verkligen hoppet som lämnar en sist? Jag känner mig en aningens aningens tveksam över det. Måste komma på ett ord som alla fyra orden står för, för jag kan inte sätta ord på min tvetydiga känsla. Ambivalent kanske funkar?

Och jag som bara skulle förklara ordet ivrig!