Upprörd och uppskattad
Har fortfarande inte fått någon rätsida på det här med att jag jobbar för mycket. Dokument som jag behöver får jag inte tag på eftersom personen som kan fixa det har varit upptagen hela dagen. Min chef är lika upptagen han så honom har jag inte heller kunnat prata med. Antagligen vet inte han ens om att jag har lite för mycket.
Trots detta känner jag mig glad. Jag har precis skickat iväg ett stort dokument - ansökan om en förnyelse av ett gymnasieprogram kan vi kalla det - och från min chefs chef fick jag tillbaka att han tackade mig för att jag lagt och lägger ner stort arbete på detta projekt. Tänk vad en uppskattning kan göra så mycket, eller hur?
Om man t.ex. har en dålig dag: man har sovit dåligt, grälat med någon, halkat på en isfläck och slagit i knät, glömt ta med sig matlådan, glömt lösenordet till datorn, nycklarna till jobbet och hemmet, mm mm. Om man då får en komplimang om att man har en fin tröja eller får ett "tack för hjälpen" känns inte dagen så dålig i alla fall. Visst är det härligt hur något litet och positivt, även om det är trivialt, kan stå emot många negativa saker?
Mera jobb väntar, men jag ska jobba vidare med ett leende på läpparna just för att jag blivit uppskattad.
Ha det gott och tänk på allt positivt som finns runt omkring er!
Trots detta känner jag mig glad. Jag har precis skickat iväg ett stort dokument - ansökan om en förnyelse av ett gymnasieprogram kan vi kalla det - och från min chefs chef fick jag tillbaka att han tackade mig för att jag lagt och lägger ner stort arbete på detta projekt. Tänk vad en uppskattning kan göra så mycket, eller hur?
Om man t.ex. har en dålig dag: man har sovit dåligt, grälat med någon, halkat på en isfläck och slagit i knät, glömt ta med sig matlådan, glömt lösenordet till datorn, nycklarna till jobbet och hemmet, mm mm. Om man då får en komplimang om att man har en fin tröja eller får ett "tack för hjälpen" känns inte dagen så dålig i alla fall. Visst är det härligt hur något litet och positivt, även om det är trivialt, kan stå emot många negativa saker?
Mera jobb väntar, men jag ska jobba vidare med ett leende på läpparna just för att jag blivit uppskattad.
Ha det gott och tänk på allt positivt som finns runt omkring er!
Jobb, jobb, jobb
Det verkar aldrig ta slut på jobb.
Tänk om jag vaknade upp en dag och upptäckte att allt jobb var slut. Tänk om det inte skulle finnas något kvar att göra när jag kom till jobbet: inga elever som inte förstod någonting, inga elever som kan mycket och vill ha mer, inga chefer som lägger på en mer arbete, inga planeringar till lektioner som behövdes göra, inga frånvaro- eller närvarorapporteringar som behövdes göra, inga elever som skolkar och ska på samtal med mig och rektorn. När jag sen skulle komma hem skulle ingen mat behövas göra (gör det iofs inte så ofta nu, mest maken eftersom jag är en gravid kossa), ingen disk behövas diska, inga kläder behövas tvätta, inga rum städas. Ingenting! Jag skulle bli livrädd och tro att jag hade vaknat upp i en mardröm, för trots att jag har skitmycket att göra så är det på något konstigt sätt det som får mig att känna att jag lever (och det kan jag säga att jag verkligen känner att jag gör nu), att jag behövs, att jag är viktig. Någon som känner igen sig? Ungefär som Darwin tänker oss i utvecklingsprocessen: en länk. Jag är en länk på jobbet och i andra människors liv. Det låter rätt häftigt när man ser det på det viset. Magiskt! Tänk vilken makt jag egentligen har som lärare! Mohahahaha...
Idag kände jag dock en viss upprörd känsla inombords för att jag har fått mer jobb som jag egentligen inte får betalt för. Måste kolla upp med facket... Egentligen vill jag inte få fler timmar eller mer lön för mödan utan jag vill få komptimmar. Jobbar man hundra procent och väntar barn, och samtidigt har en massa sammandragningar/förvärkar är det inte särskilt bra för hälsan att jobba övertid. Syns det heller inte i tjänsterapporteringen, ja då är det ännu värre. Lojal som jag är har jag svårt att säga det direkt till chefen. Ska dock försöka...men har lönesamtal om några veckor så vågar inte vara för hård. Har iaf lagt in en blänkare hos en underordnad till chefen och han skulle kolla upp hur det egentligen låg till.
Imorgon är det föreläsning med ett till hälften ganska flitigt gäng, trots att svenska inte är det roligaste de vet - men de kämpar på. Sedan är det lite svenska 2 med både mysiga och en aningens för oseriösa ungdomar, lite komvux och till sist en träff med min söta lilla klass. Ja sen är det dags att ta tag i resten av allvaret: PLANERINGEN! Risken att jag kommer vakna upp och ha slut på jobb är garanterat minimal. Nä, nu ska jag lägga mig i sängen och läsa lite om franska och industriella revolutionen. "Allons enfant de la patrie..."
Bonne nuit!
PS. Bloggsidan verkade tro att den inte hade något att göra igår kväll, därav en försening av publiceringen
Tänk om jag vaknade upp en dag och upptäckte att allt jobb var slut. Tänk om det inte skulle finnas något kvar att göra när jag kom till jobbet: inga elever som inte förstod någonting, inga elever som kan mycket och vill ha mer, inga chefer som lägger på en mer arbete, inga planeringar till lektioner som behövdes göra, inga frånvaro- eller närvarorapporteringar som behövdes göra, inga elever som skolkar och ska på samtal med mig och rektorn. När jag sen skulle komma hem skulle ingen mat behövas göra (gör det iofs inte så ofta nu, mest maken eftersom jag är en gravid kossa), ingen disk behövas diska, inga kläder behövas tvätta, inga rum städas. Ingenting! Jag skulle bli livrädd och tro att jag hade vaknat upp i en mardröm, för trots att jag har skitmycket att göra så är det på något konstigt sätt det som får mig att känna att jag lever (och det kan jag säga att jag verkligen känner att jag gör nu), att jag behövs, att jag är viktig. Någon som känner igen sig? Ungefär som Darwin tänker oss i utvecklingsprocessen: en länk. Jag är en länk på jobbet och i andra människors liv. Det låter rätt häftigt när man ser det på det viset. Magiskt! Tänk vilken makt jag egentligen har som lärare! Mohahahaha...
Idag kände jag dock en viss upprörd känsla inombords för att jag har fått mer jobb som jag egentligen inte får betalt för. Måste kolla upp med facket... Egentligen vill jag inte få fler timmar eller mer lön för mödan utan jag vill få komptimmar. Jobbar man hundra procent och väntar barn, och samtidigt har en massa sammandragningar/förvärkar är det inte särskilt bra för hälsan att jobba övertid. Syns det heller inte i tjänsterapporteringen, ja då är det ännu värre. Lojal som jag är har jag svårt att säga det direkt till chefen. Ska dock försöka...men har lönesamtal om några veckor så vågar inte vara för hård. Har iaf lagt in en blänkare hos en underordnad till chefen och han skulle kolla upp hur det egentligen låg till.
Imorgon är det föreläsning med ett till hälften ganska flitigt gäng, trots att svenska inte är det roligaste de vet - men de kämpar på. Sedan är det lite svenska 2 med både mysiga och en aningens för oseriösa ungdomar, lite komvux och till sist en träff med min söta lilla klass. Ja sen är det dags att ta tag i resten av allvaret: PLANERINGEN! Risken att jag kommer vakna upp och ha slut på jobb är garanterat minimal. Nä, nu ska jag lägga mig i sängen och läsa lite om franska och industriella revolutionen. "Allons enfant de la patrie..."
Bonne nuit!
PS. Bloggsidan verkade tro att den inte hade något att göra igår kväll, därav en försening av publiceringen
