Där satt den...eller nåt iaf!
Har som några av er vet (ja dvs alla ni som läser) varit sjukskriven ett tag och väntar snart på att bebisen ska kika ut. Är man sjukskriven brukar man ju vara det av en anledning och är man gravid är det ju inte heller så säkert att man är på topp. Är man inte på topp orkar man inte alltid med att vikarier ringer, sms:ar och mailar i tid och otid OFTA; särskilt inte gällande saker de själv kan lösa.
Jag är en aningens aningens för snäll och tänker på att det ska bli bra för både eleverna och vikarien så jag har ju snällt hjälpt till. Under tiden som jag har blivit störd har en STOR irritation växt fram och jag har sagt till min vikarie (när han frågat om han stör) att: "ja....lite väl ofta kanske ja...." Dessutom har jag sagt till honom att han kan lösa saker och ting själv, det växer man av - dvs peppat honom lite. MEN...polletten trillade inte riktigt ända ner (och jag var väl inte tillräckligt hård) så idag fick jag ett litet "utbrott" på honom, fast jag kunde inte låta bli att peppa ändå och vara snäll också. Men guuuu va skönt att jag sa "nu får det vara nog!" till slut, för jag har nog aldrig känt mig så stressad av jobbet nu när jag inte ens ska jobba. Jag får inte betalt och min familj tackar mig knappast.
Det kommer dock ofta något gott ur det onda. Min vikaries osäkerhet och brist på kompetens gav mig lite självförtroende över att jag ändå är rätt bra som lärare ha ha. Jag har ju varit i samma situation som honom men inte fått hjälp alls och har dessutom haft mer att göra och haft mer ansvar.
Jag har valt att inte ta upp så många personliga skeenden i mitt liv - eller iaf skriva med lite distans - men var tvungen att skriva av mig för visst är det skönt att kunna gå ut ur sina snälla, men dumma, vanor och säga ifrån? Våga säga nej! Våga vägra jobba!
Jag är en aningens aningens för snäll och tänker på att det ska bli bra för både eleverna och vikarien så jag har ju snällt hjälpt till. Under tiden som jag har blivit störd har en STOR irritation växt fram och jag har sagt till min vikarie (när han frågat om han stör) att: "ja....lite väl ofta kanske ja...." Dessutom har jag sagt till honom att han kan lösa saker och ting själv, det växer man av - dvs peppat honom lite. MEN...polletten trillade inte riktigt ända ner (och jag var väl inte tillräckligt hård) så idag fick jag ett litet "utbrott" på honom, fast jag kunde inte låta bli att peppa ändå och vara snäll också. Men guuuu va skönt att jag sa "nu får det vara nog!" till slut, för jag har nog aldrig känt mig så stressad av jobbet nu när jag inte ens ska jobba. Jag får inte betalt och min familj tackar mig knappast.
Det kommer dock ofta något gott ur det onda. Min vikaries osäkerhet och brist på kompetens gav mig lite självförtroende över att jag ändå är rätt bra som lärare ha ha. Jag har ju varit i samma situation som honom men inte fått hjälp alls och har dessutom haft mer att göra och haft mer ansvar.
Jag har valt att inte ta upp så många personliga skeenden i mitt liv - eller iaf skriva med lite distans - men var tvungen att skriva av mig för visst är det skönt att kunna gå ut ur sina snälla, men dumma, vanor och säga ifrån? Våga säga nej! Våga vägra jobba!
