Teeeslife

Barn är speciella! Oavsett om de är snälla, dumma, arga, glada, snoriga, friska, söta, fula etc. Barn som man känner i sin närhet brukar man i regel tycka om. Sina egna barn gillar man (så klart) mest. Det heter ju: "Sina barn, andras ungar!"! Jag tänkte inte försöka spräcka det påståendet här utan snarare berätta om just mitt barn. Ja, han har en pappa också som faktiskt råkar vara min make! Så VÅR son ska jag berätta om!

Sonen är snart tre. Treåriga barn har en tendens att kläcka ur sig roliga saker (i varje fall tycker föräldrar, dagispersonal, släkt och vänner det).

I bilen under semestern:
Vår son var törstig. Han ville ha vatten. Han fick vattenflaskan. Eftersom att jag blev lite orolig över att innehållet skulle hällas ut sa jag att jag också var törstig och ville ha flaskan. Min man tänkte att han skulle hjälpa till och sa att han också var törstig. Vår förväntade effekt var att sonen skulle ge oss flaskan när han hörde att vi var två som ville ha flaskan, men han hade tänkt till och sa istället: "Pappa, vänta din tur!"

Vår hund, som ni vet, lever tyvärr inte längre. Det är inte helt lätt att förklara vad "att vara död" innebär för ett barn på snart tre år. Maken sa att hunden bor i himlen nu med farfars hund, som dog för ett tag sedan. Ibland säger sonen att hunden är död och berättar för okända tanter att vovven bor i himlen, men ibland vill han inte alls att vovven ska vara död. Bestämt säger han att hunden kommer snart och att han INTE är död. Igår när han försökte förklara vad hunden bodde (i himlen) sa han återigen att hunden minsann skulle komma tillbaka. OBS! Minsann är ännu inte ett ord som ingår i sonens vokabulär, men snart! Han ligger i hårdträning! Ut ur sonens mun kom: "Han kommer snart. Flygplanet stannar, då han komma!" Ja, det var ju logiskt för honom. Flygplanen åker över himlen. Om nu vovven bor i himlen, vad åker han då med om inte ett flygplan när han ska komma hem till oss!?

Lite senare igår när min man pratade i telefon ropade jag till maken att han skulle komma och äta. Han ville komma ifrån telefonsamtalet men hade inte hjärta att säga det till personen i andra sidan luren. Därför skulle min lilla uppmaning om att han skulle komma få personen i telefonen att fatta att min man var tvungen att sluta prata. En aning knäppt, men helt normal är jag ju inte som jag tidigare har skrivit! Första gången jag ropade sa sonen: "Pappa pratar telefon mamma!" Andra gången sa han lugnt med huvet lite på sne: "Ingen fara mamma, pappa kommer snart!" Barn! Behöver jag säga mer?

Idag händer det! Det som vi inte vill ska hända. Vår lille hund ska avlivas. Ett ord som känns så bisarrt - av-livas! Ta bort vet jag inte om jag gillar heller. På något sätt känns det som om orden på ett sätt försöker förmildra det hela men de gör, för mig, bara ett konstlat intryck. När jag tänker på avliva känns det inte förmildrande, snarare värre. Jag känner mig som en bödel. Pga ordet avliva försöker jag hela tiden komma på utvägar till att vi inte behöver plocka bort vår hund (plocka bort...). Bakom ordet, handlingen, ligger ett beslut. Ett beslut som säger: "Ja han får leva!" eller "Nej han får inte leva!". Därför har jag så otroligt dåligt samvete, för tänk om vi tagit fel beslut. Om han istället var tvungen att dö därför att...eller för att veterinären tvingade oss hade det nog varit lättare.

Hunden sov bredvid mig i sängen hela natten. Det har han aldrig gjort. Det var plågsamt att vakna och veta att det var första och sista gången. Det var plågsamt att behöva åka till jobbet och veta att när jag kommer hem kommer han inte finnas där. Aldrig mer!

Kom inte på någon vettigare rubrik till detta lååååånga inlägg än att trycka ner tangenterna. Varning för djurälskare!

Jag har inte varit störtkär i vår hund hela tiden vi har haft honom. Han är rätt ofta i vägen, drar så otroligt när vi är ute och går i ett nytt område eller början av en promenad och han skäller mycket när han är hemma själv. Trots det så finns det stunder jag tycker att han är så mysig. Han är en tax som har varit jakthund så man kan ju tro att han inte ska vara en så sällskaplig hund, men det är han. Han vill vara med där det händer saker, leka tafatt med sonen, mysa i knät när man sitter i soffan - fast han får knappt plats för han är inte en normalstor tax utan 14 kg muskler och ben. En limpa!

Det är inte alltid så roligt att gå ut när det är kallt och regnigt eller sent på kvällen, men när jag är ute med honom, trots att han drar framåt mycket för att nosa och slicka överallt, känns det kul att "prata" med honom, försöka få honom att lära sig kommandon som han lyder ibland, eller nya. Vi fick honom när han var två och gick aldrig någon valpkurs med honom, men jag hade tänkt börja gå nu så fort jag hittade någon med passande tider.

Det är inte så roligt heller att han börjat skälla mer när vi är borta. Vi vill ju inte störa grannarna. De är ju schyssta och säger väl att han inte stör så mycket och de tycker också om Roffe. När vi dock kommer hem blir han ju så himla glad att se oss. Det är även så härligt att se vår snart treårige son bli så glad av att se hunden när vi kommer inanför dörren. Dagmatten som vi har nu älskar vår hund, och han verkar älska dem. Så på något sätt har jag sett skällandet som något jag/vi skulle kunna fixa till med hjälp av träning.

Så klart kan det vara jobbigt när vi ska åka iväg någonstans och vi inte kan ta med honom om någon t.ex. är allergisk men för de flesta gångerna har det ordnat sig.

I stort är det "vanliga" hundproblem, men vi har mycket glädje av honom, allra mest vår son. Jag känner mig även tryggare när jag är ute och går eller är hemma själv.

Men, som jag brukar skriva, det finns en baksida som vi tyvärr varken kan se som charmig eller uppfostringsbar. Till en början hoppades vi att det berodde på något fysiskt eller att vi skulle kunna fixa det med träning. Men icke! Vi måste tyvärr avliva vår hund. Det är verkligen skitjobbigt och ögonen fylls av tårar när jag skriver det. Vår hund har ändrat beteende och bitit och naffsat olika människor i olika situationer. När jag pratade med veterinären, som uteslöt att det kunde vara för att han hade ont någonstans, pratade hon först om att det kunde vara ett uppfostringsproblem - dvs att vi skulle kunna gå på en kurs för att han skulle sluta. När vi dock hade pratat en stund och hon fick veta att det gällde olika tillfällen, olika personer - även kända, som han hade naffsat (bitit en) trots att vi använt samma kommandon och uppträtt normalt i en vänlig atmosfär just för att han inte skulle tro att det fanns något hot i bilden, sa veterinären att det var fel på psyket och att jag och min man fick avgöra om vi skulle ta bort honom. Det värsta som kunde hända, sa hon, är ju om han skulle bita vårt barn, även om inget tyder på det idag. Jag och min man hade hört talas om någon hundbeteendevetare och nämnde det för veterinären. Vi fick i uppgift att därför kolla upp vad denne beteendevetare tyckte och bestämma oss för om vi skulle avliva vår hund eller inte. Lätt uppgift?

Vi har inte fått tag på beteendevetaren men idag tog hoppet om att vår vovve aldrig skulle attackera ett barn upp i rök. Han bet dagmattens dotters kompis. Hon hade kommit in med kompisen innanför dörren och strax efter hoppade vår hund på henne och bet henne i benet. Tack och lov gick det inte hål på skinnet, men byxorna gick sönder och allra värst: han bet henne överhuvudtaget! På något konstigt sätt så försöker jag hitta kryphål, men jag vet ju att han har gått över gränsen för länge sen. Det är ändå så svårt att förstå för han är ju så glad i oss och många många andra. Han får ofta beröm för att han är så fin, pigg och livlig.

Vi fick en tid om några dagar så att vi har ett par dagar att säga hej då på. Hur säger man hej då? Och borde vår son få vara med? Usch det känns så overkligt och jag känner mig så elak som ska ta bort honom, trots att det är ett djur och att jag inte är världens djurvän. Men han är ju vår och han är ju så snäll annars....VÅR ÄLSKADE LILLA HUND!

Kom på mig själv att vara negativ, negativ och så lite negativ. Ja, det är ju bara att läsa förra inlägget - fast jag står för det jag skrev.

Kände nu ett behov att behöva peppa mig för att inte falla in i en höstdepression redan nu. Det är ju sommar ute! Fan, nu kom en sarkasm med!

Ibland har jag dock svårt att vara positiv när jag skriver, för oftast skriver jag för att just skriva av mig på saker jag reagerar över. Något som gjort mig ledsen, arg (oftast med inslag av ironi). När jag var liten skrev jag nog när jag var kär, fast det var nog ändå oftast innan jag fick killen. Då blev det helt plötsligt inte så roligt att skriva dagbok längre. Nu är jag gift och skriver aldrig! Visserligen är jag inte hyperlycklig hela tiden (vem är det?), men då blir jag nog lite rädd att skriva om det dåliga - för det kanske blir sämre då (smart va?) eller för att jag känner mig taskig mot min man. Egentligen väldigt konstigt för jag pratar ju med mina vänner om jag och min man har problem, fast då kan jag ju få ett svar.

När jag dessutom haft många negativa och psykiskt krävande inslag i mitt liv de senaste fyra åren blir jag nog lätt negativ och låter ironin, sarkasmen, självdistansen, kritiken få mig att överleva. Ta inte sista uttalandet så hårt - jag skulle inte dö av att vara lite mer positiv. Tolka mig inte heller fel så att ni tror att jag är en väldigt negativ person. Jag är utåt väldigt glad, lite sprallig, humoristisk, påhittig, driftig och många andra positiva egenskaper. På mitt jobb är jag nog en av de som gnäller minst och försöker se möjligheterna när andra ser omöjligheterna. Inombords lurar dock en hel del. Men nu jäklar! Nu ska det rensas ut ur garderoben - även bildligt talat.

Nu ser jag verkligen fram emot denna höst. Inga depressioner ska finnas i kikaren (klarade mig dock ganska bra förra hösten), ska se till att träningen fortsätter vara en del av min vardag (cyklade nästan fem km till bussen, i regnet, idag och samma väg hem! Tjejmilen nästa anhalt!), ska se mer positivt på min man (har börjat jäkligt bra!!!), se mer positivt på mig själv (visst börjar jag bra?), fortsätta gilla mitt arbete, njuta av de två kurser jag ska gå (inte se det negativt att jag blir av med fritid) m.m.

Jag kommer dock ha svårt att sluta med diverse inlägg om saker och ting jag reagerar mer eller mindre negativt på. De är nog roligast att skriva om, och jag antar att det är väl de ni reagerar mest på också.

Ska försöka göra en roligare sida med lite bilder. Återkommer med det. Nu ska jag gå och göra något roligt innan jag går och lägger mig i vår sköna säng för att sova underbart innan jag ska upp och cykla till bussen. God natt!

Kom och tänka på en sak idag. Många (vågar inte exklusivera mig själv för jag är säkert en av dem) har en tendens att avslöja pinsamheter om sig själva som de själva tycker är pinsamt. Varför i hela helvete (ursäkta valet av interjektion ;-) ) berättar man dem då?

• Om man har bajsat på sig när man var tonåring och fortfarande skäms över det, varför berätta det stort och brett?

• Om man råkade ragga upp en transvestit i tron om att det var en tjej, varför berätta det då?

• Om man tänder på att gå omkring i blöja, varför avslöjar man det?

Okej om man har NÄRA vänner som man vill lätta sitt hjärta för, för att man vill ha lite tröst, en klapp på axeln och få höra "det var väl inte så pinsamt, jag har gjort likadant!" Så långt sträcker jag nog mig...eh hoppas jag.

Berättar man pinsamheter om sig själv som man gjorde när man var väldigt liten har pinsamheten kanske blivit preskiberad eller övergått i en något mer charmig upplevelse, och för vissa "ordentliga människor" är pinsamheten ett kvitto, på att man minsann varit lite stygg, att visa upp för sina "inte-så-ordentliga-kompisar-som-är-lite-coolare-än-en-själv-enligt-en-själv". Då handlar det mer om att visa upp något "positivt" eller bara om osäkerhet och det kanske man inte ska klanka ner på i första taget...inte just nu iaf.

MEN, dessa jäkla "jag har aldrig"/"jag har gjort"-listor blir jag trött på! Då menar jag de som innehåller fåniga pinsamheter, eller rentav kriminella erkännanden. Varför har vi (syftandes på människor i allmänhet-jag är och förblir generell här) ett så stort behov av, rentav sjukligt, att vika ut oss (inte bildligt talat denna gång)? Varför avslöja att man rökt på, crackat, haft sex med en tio år yngre (när man var 26), varit full på jobbet (särskilt när man har ett jobb som gör onykterhetsbiten än mer oetisk), legat med chefen, kissat i grannens pool, snott pengar från sin bästa kompis, mm? Tycker man verkligen att handlingen är pinsam om man avslöjar den eller avslöjar man den och tycker samtidigt att man nog är rätt cool, fast man säger att man tycker det är pinsamt för att gardera sig? Gardera sig för vad/vem? Avslöjaren har fortfarande utfört handlingen! Om han/hon berättar det för någon som faktiskt tycker att det denne gjort är omoraliskt eller fruktansvärt korkat eller äckligt finns det ju en aningens aningens liten risk att man tycker de är antingen patetiska eller korkade. Är det en vän som får höra om det så kallade misstaget är denne kanske mer förlåtande. Varför är våra hjärnor funtade på detta sätt, att vi avslöjar våra innersta hemligheter för okända människor eller mindre kända sådana när vi skäms över hemligheterna? För det kan väl inte vara så att en stor del av befolkningen är korkade och patetiska?

Hur som helst så kan jag inte låta bli att tycka att listorna i sig är fåniga även om jag säkert har fyllt i en eller två snälla varianter. Okej om man tycker att det är roligt när man är fjorton för då har man ju ett smärre hävdelsebehov och ska göra revolt mot de vuxna. Irriterande men naturligt! När däremot vuxna människor sprider dessa listor, lägger ut dem på sina sidor osv. då vet jag inte om det är så naturligt, men möjligen irriterande. Så jävla vuxen och mogen eller pretto är jag inte men jag tänker då inte berätta för hela befolkningen att jag kastade bajs på en husvägg när jag var ca tre år!

Viker ni ut era liv?

Min käre granne kan inte stava! I alla fall så kan han det inte när han skriver fort och då är det förlåtligt. Jag menar att det inte är en medveten handling. Fast han tror nog att han ska röja sin identitet om han rättar, när han skriver på nätet eller anonyma brev till sina stackars grannar. Och han har nog rätt! (Japp, man ska inte inleda med "och", men det var ett medvetet stilbrott!) Det är ofta, tyvärr inte sällan, folk i allmänhet (både låg- och högutbildade inbillar jag mig iaf - men jag ska inte säga helt säkert för en chef behöver ju inte vara högutbildad även om jag gärna önskar det) skriver fel. Okej om det blir smärre meningsbyggnadsfel. Hinner man inte korrekturläsa är mb ett fel som lättare går förbi en än stavfel, särskrivningar, tempusbyte, genus och kongruensfel (om man inte är utländsk - då är det förlåtligt) och bisatser utan en huvudsats. Har man dyslexi är det så klart också förlåtligt.

När en kompis skriver något felaktigt i ett mail (grammatiskt) reagerar jag inte särskilt starkt - inte för att mina kompisar är dumma på något sätt utan mer att ett privat mail har "sina regler" eller inga regler alls. Ett mail från chefen däremot kräver jag liiiiite mer distinkthet och åtminstone ett aningens felfritt språk - men det får jag icke. Tyvärr kan jag inte ge några exempel - har inga mail tillgängliga, men ibland har det ju rentav varit pinsamma fel. De (har eg flera) tjänar ju betydligt mer än jag! Jag vet inte om det bara är jag och några kollegor som får en något sämre bild av en människas intellekt när det slinker in olika språkliga fel här och där i deras texter - mycket pga att våra hjärnor har blivit matade med dessa fördomar. De flesta vill väl göra ett gott intryck och då kollar man väl en extra gång innan man skickar iväg en text, eller? Låt oss förlåta dem också. De kanske skickar meddelanden (om vi håller oss till mailandet) när de har bråttom och gör fel av samma anledning som min käre granne - de är för snabba för sitt eget bästa helt enkelt. Däremot när de skriver en längre rapport som är viktig kanske de låter någon korrekturläsa. Ett språk som har många brister stör dock intrycket. MEN!!! De som har företag och skriver ner sitt företagsnamn, skickar det till patentverket, gör reklam m.m. borde inte DE ha kollat några gånger på sitt namn eller texten i sitt reklamblad för att se till att inga fel kommer med? Är det bara ett tillfälligt stavfel eller bara okunskap? Spelar det någon roll inför mötet med kunder? Ja, hävdar jag!

Jag skulle inte gå till en frisersalong som kallar sig "Själv fallet", eller klicka på en länk med rubriken "1 Hemligt beundrare! som dyker upp på nätsidorna då och då (skulle iofs inte klicka på den om det var rättstavat heller). En reklamskylt för klockor där det stod "gratis påsättning" syftandes på, antagligen, påsättandet av klockans band var däremot väldigt roande. Kanske är jag något nitisk, principfast eller hård men jag kan inte sluta bli irriterad när det är vuxna människor som skriver banala fel. Borde de inte låta någon korrekturläsa deras reklamblad eller företagsnamn om de själva inte är särskilt bra på att skriva, eller är de inte medvetna om sin okunskap? Och då måste jag säga att jag blir än mer irriterad. Man kanske inte är medveten om vilka fel man gör, men någonstans på vägen borde man väl ha märkt att folk reagerar, eller är vi svenskar för "snälla" (eller har lärarna inte sagt något?) för att kunna säga något? Ska jag lämna in eller skicka något som jag vill ska få ett gott mottagande låter jag någon korrekturläsa det! Jag tycker det handlar om respekt för mottagaren - visa att man har ansträngt sig. Det handlar inte om att vi ska börja ett korståg men är det inte taskigare att inte säga något än att faktiskt påpeka fel till nära och kära, sina elever när man är lärare eller sin personal? Däremot bör man tänka på hur man säger det. Jag skulle nog inte skicka ett svar till min chef och påpeka hans fel däremot om han skulle be mig läsa något som han hade skrivit.

Elever måste få höra vad de gör för fel för att kunna utvecklas. Det är deras rätt! Lärarna måste dock lägga fram det på ett bra sätt, annars stjälper man dem. Eleverna är ju trots allt i skolan för att lära sig något. Jag har t.ex. elever med dysleksi som BER om att jag ska rätta överallt! Grannen är jag på varje dag. Han behöver sättas på plats! Han blir så odräglig annars.

Tänk om "Själv fallet" skulle få fler kunder om någon snäll själ gick in och sa till ägaren att de har "råkat" göra en särskrivning. Kanske inte, för om det finns människor som lyckas skriva fel i sina företagsnamn finns det säkerligen många som inte märker deras misstag. Min granne får nog fortsätta med sina stavfel för att inte bli identifierad när han inte önskar och jag får nog, som "Kritiker" skrev i en kommentar i förra inlägget, börja skriva fler stavfel i mina texter för att folk just ska förstå vad jag skriver. Här kommer jag nog själv göra en del fadäser-ha ha.

Godnat! ;-)