Jobb, jobb, jobb
Det verkar aldrig ta slut på jobb.
Tänk om jag vaknade upp en dag och upptäckte att allt jobb var slut. Tänk om det inte skulle finnas något kvar att göra när jag kom till jobbet: inga elever som inte förstod någonting, inga elever som kan mycket och vill ha mer, inga chefer som lägger på en mer arbete, inga planeringar till lektioner som behövdes göra, inga frånvaro- eller närvarorapporteringar som behövdes göra, inga elever som skolkar och ska på samtal med mig och rektorn. När jag sen skulle komma hem skulle ingen mat behövas göra (gör det iofs inte så ofta nu, mest maken eftersom jag är en gravid kossa), ingen disk behövas diska, inga kläder behövas tvätta, inga rum städas. Ingenting! Jag skulle bli livrädd och tro att jag hade vaknat upp i en mardröm, för trots att jag har skitmycket att göra så är det på något konstigt sätt det som får mig att känna att jag lever (och det kan jag säga att jag verkligen känner att jag gör nu), att jag behövs, att jag är viktig. Någon som känner igen sig? Ungefär som Darwin tänker oss i utvecklingsprocessen: en länk. Jag är en länk på jobbet och i andra människors liv. Det låter rätt häftigt när man ser det på det viset. Magiskt! Tänk vilken makt jag egentligen har som lärare! Mohahahaha...
Idag kände jag dock en viss upprörd känsla inombords för att jag har fått mer jobb som jag egentligen inte får betalt för. Måste kolla upp med facket... Egentligen vill jag inte få fler timmar eller mer lön för mödan utan jag vill få komptimmar. Jobbar man hundra procent och väntar barn, och samtidigt har en massa sammandragningar/förvärkar är det inte särskilt bra för hälsan att jobba övertid. Syns det heller inte i tjänsterapporteringen, ja då är det ännu värre. Lojal som jag är har jag svårt att säga det direkt till chefen. Ska dock försöka...men har lönesamtal om några veckor så vågar inte vara för hård. Har iaf lagt in en blänkare hos en underordnad till chefen och han skulle kolla upp hur det egentligen låg till.
Imorgon är det föreläsning med ett till hälften ganska flitigt gäng, trots att svenska inte är det roligaste de vet - men de kämpar på. Sedan är det lite svenska 2 med både mysiga och en aningens för oseriösa ungdomar, lite komvux och till sist en träff med min söta lilla klass. Ja sen är det dags att ta tag i resten av allvaret: PLANERINGEN! Risken att jag kommer vakna upp och ha slut på jobb är garanterat minimal. Nä, nu ska jag lägga mig i sängen och läsa lite om franska och industriella revolutionen. "Allons enfant de la patrie..."
Bonne nuit!
PS. Bloggsidan verkade tro att den inte hade något att göra igår kväll, därav en försening av publiceringen
Tänk om jag vaknade upp en dag och upptäckte att allt jobb var slut. Tänk om det inte skulle finnas något kvar att göra när jag kom till jobbet: inga elever som inte förstod någonting, inga elever som kan mycket och vill ha mer, inga chefer som lägger på en mer arbete, inga planeringar till lektioner som behövdes göra, inga frånvaro- eller närvarorapporteringar som behövdes göra, inga elever som skolkar och ska på samtal med mig och rektorn. När jag sen skulle komma hem skulle ingen mat behövas göra (gör det iofs inte så ofta nu, mest maken eftersom jag är en gravid kossa), ingen disk behövas diska, inga kläder behövas tvätta, inga rum städas. Ingenting! Jag skulle bli livrädd och tro att jag hade vaknat upp i en mardröm, för trots att jag har skitmycket att göra så är det på något konstigt sätt det som får mig att känna att jag lever (och det kan jag säga att jag verkligen känner att jag gör nu), att jag behövs, att jag är viktig. Någon som känner igen sig? Ungefär som Darwin tänker oss i utvecklingsprocessen: en länk. Jag är en länk på jobbet och i andra människors liv. Det låter rätt häftigt när man ser det på det viset. Magiskt! Tänk vilken makt jag egentligen har som lärare! Mohahahaha...
Idag kände jag dock en viss upprörd känsla inombords för att jag har fått mer jobb som jag egentligen inte får betalt för. Måste kolla upp med facket... Egentligen vill jag inte få fler timmar eller mer lön för mödan utan jag vill få komptimmar. Jobbar man hundra procent och väntar barn, och samtidigt har en massa sammandragningar/förvärkar är det inte särskilt bra för hälsan att jobba övertid. Syns det heller inte i tjänsterapporteringen, ja då är det ännu värre. Lojal som jag är har jag svårt att säga det direkt till chefen. Ska dock försöka...men har lönesamtal om några veckor så vågar inte vara för hård. Har iaf lagt in en blänkare hos en underordnad till chefen och han skulle kolla upp hur det egentligen låg till.
Imorgon är det föreläsning med ett till hälften ganska flitigt gäng, trots att svenska inte är det roligaste de vet - men de kämpar på. Sedan är det lite svenska 2 med både mysiga och en aningens för oseriösa ungdomar, lite komvux och till sist en träff med min söta lilla klass. Ja sen är det dags att ta tag i resten av allvaret: PLANERINGEN! Risken att jag kommer vakna upp och ha slut på jobb är garanterat minimal. Nä, nu ska jag lägga mig i sängen och läsa lite om franska och industriella revolutionen. "Allons enfant de la patrie..."
Bonne nuit!
PS. Bloggsidan verkade tro att den inte hade något att göra igår kväll, därav en försening av publiceringen
Kommentarer
Postat av: Vic
Nej du, det där med att vakna och helt plötsligt inte ha nåt jobb på jobbet att göra det lär väl inte inträffa :-)
Men visst är det ändå skönt att känna sig behövd? Om du inte är där på jobbet och gör allt du ska ja då drabbar det många personer.
Jag borde jobba mer än jag gör men det går i omgångar. Just nu lugnt med prov och sånt men ja, nationella är ju inte långt bort direkt. Det jag VERKLIGEN borde göra är att rensa skrivbordet. Fy va jag har mycket papper där som jag stör mig på. Men jag har aldrig tid med det om jag inte skulle stanna kvar flera timmar efter jobbet.
See you!
Postat av: Teee
Ja tänk om vi inte hade papper, då skulle vi inte ha mkt att göra!
Postat av: Anonym
Häftig tanke! Det där med att vara en länk...
Kram!
Postat av: Anonym
Hellan alltså... :)
Trackback
