Teeeslife

När jag var liten ljög jag om ganska mycket för mina föräldrar. Hade jag gjort något dumt skyllde jag antingen på mina stackars småbröder. Jag resonerade som så att de gjorde ändå så mycket dumt så det skulle varken göra till eller från om de hade gjort en till sak eller inte. Om jag inte skyllde på dem blånekade jag. Jag kunde ju gärna inte säga att det var dem när det var uppenbart att jag hade varit olydig. Då handlade det ju om att komma så smidigt som möjligt ur situationen - få så lite skäll som möjligt och slippa ett eventuellt straff. Jag minns faktiskt inte något straff från barndomen, mer än att jag kanske fick komma hem tidigare. Tack småbrorsorna!

Som vuxen kände jag det svårare att ljuga, i alla fall för mina föräldrar (har fortfarande dåligt samvete). Vita lögner kommer jag med men ibland kan jag knappt komma med sådana. Om någon jag känner säger att denne är tjock, och verkligen är det, kan jag bara inte ljuga och säga: "Neeej, du är jättesmal!" Anledningen är att de antagligen faktiskt fattar att de inte är det och då känns det så himla dumt att säga att de är motsatsen. Däremot lägger jag fram det på ett bra sätt, tror iaf jag, och säger att de kanske har lite extra kilon, men vad gör det och att de är fina ändå - vilket de är!

Nu börjar ljugandet dock komma tillbaka. Jag är på väg att ljuga just för att jag tycker det blir antingen pinsamt att säga sanningen eller att jag framstår som ouppfostrad, nonchalant el dy om jag berättar sanningen. Om jag t.ex. kommer sent till ett möte vill jag inte säga att jag åkte för sent för att jag är tidsoptimist och kom på att jag skulle göra fler saker än vad jag trodde innan jag skulle sticka. Istället skyller jag på trafiken (ghaaa, vadå på väg jag ljuger ju redan!), att jag inte hittade någon parkeringsplats, sonen ville inte klä på sig. En gång skyllde jag på att jag hade fått näsblod. Jag hade visserligen fått det men det gick ju över på två sekunder.

Nu har det gått så långt att jag planerat att ljuga! Jag var hos sjukgymnasten i fredags, angående ryggen, och fick övningar som jag ska göra. På fredag skall jag dit och träna. Jag hoppas han inte frågar hur det har gått med träningen och stretchingen hemma för då kommer jag säga att jag har gjort det några gånger men inte alla dagar. Jag kommer alltså ljuga lite, inte överdriva och säga att jag tränat varje dag. Då får jag alltför dåligt samvete. Sanningen är att jag hittills inte tränat en enda gång så jag kommer max hinna två dagar. Jag skulle iofs kunna göra övningarna flera gånger samma dag...men vad är oddsen att det händer. Någon som vill satsa pengar?