Teeeslife

Blev utmanad av Fire. En liten kul grej.

Gör så här:
1. Ta fram din mobil
2. Bläddra igenom din inkorg för sms
3. Stanna när du räknat till tio och skriv första meningen i sms:et
4. Gör likadant på varje fråga

Mina svar:

1. Vad skulle du säga om din pojkvän var otrogen mot dig?
Hej gumman!
2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?
Haha han hade inget för att vara snäll!
3. Vilket sms blev du mest berörd av?
Du hinner!
4. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?
Det är bara att hoppas nu!
5. Vad skulle du skrika om du vann en miljon kronor?
22.24 kom sms:et!
6. Vilka ord skulle du säga till gud om du trodde på honom?
Jag hann med AV.
7. Vad vill du höra mest av allt?
Jag måste hinna med silvan först och handla lite så
8. Vad skulle du säga om du fick MVG i alla ämnen?
Det gör det, frågan är bara hur länge de har öppet...
9. Din romantiska replik?
Då åker vi nu!
10. Vad skulle du säga om du blev bestulen?
Jag är kvar.

Igår och idag var jag på kurs. Läser dramapedagogik. Det är riktigt kul och givande förutom att energin kanske inte är på topp så här in på hösten. Idag fick jag se Zlatan dela ut kaviarsnittar i tron om att han skulle få dela ut autografer också. Glenn Hysén var arg för att han tog alla kunder. Hans företag delade ut pasta. Hysén och hans kollega blev så upprörda att de ströp Zlatan med headsetet han hade på sig.

Därefter skulle Kungen inviga sitt nya kök. Viktoria och Danne var inte så imponerade och ville ha bort kungen. Drottningen var inte heller så entusiastisk. Viktoria tog saxen och högg den stackars Carl-Gustav i ryggen. Hon hade länge försökt få honom att skriva på skilsmässohandlingarna men eftersom han var dyslektiker visste han inte vad det hade stått i dem och hade därför inte velat skriva under. Viktoria blev glad för nu kunde Danne bli kung.

Tänk vad mycket kan hända av orden: affären, Zlatan, head set och kungen, sax, köket. Kul var det i alla fall.

Nu ska jag bara ta det lugnt och låta magen jäsa efter tacosätningen.

Kära facebookanvändare!

Jag är en facebookanvändare. Jag tycker det kan vara kul att ha kontakt med lite mer distanserade vänner och även nära vänner. Det är kul att kika på deras profiler, nya bilder för att hålla mig uppdaterad. Det jag dock inte gillar är alla vampyrbett osv. Jag vet att det är fler som tycker som jag och även har startat en grupp om att de inte gillar vampyrbett, zombies mm mm. Det är iofs lite småkul med dessa grupper. En smula sarkasm kastas på de vänner som har skickat dessa fåniga inbjudningar till en. Med glimten i ögat så klart! Jag gillar ju mina vänner ändå, men jag behöver inte gilla vampyrbetten för det.

Som ni kanske märkt, kära facebookanvändare, så har facebook ändrat layouten. Först fick man välja mellan den nya och gamla layouten, men inte längre! Fy sjutton va taskigt! Detta har dock gjort många, ja massor, användare upprörda. Kanske rentav hysteriska och nära bristningsgränsen. Det har startats flera grupper kring ämnet. Jag förstår deras upprördhet. Jag menar, det är ju så otroligt STORA förändringar som har skett, eller hur? Det går visserligen att skicka meddelanden, kolla på bilder, skriva på wallen till varandra men det är ju inte det viktigaste, eller hur? Hur kunde facebook göra en sammanslagen uppdatering av det senaste som har hänt på ens sida? Varför är inte allt särskilt, det är ju såååå störande. Jag tror att jag måste gå längre än att bara starta en grupp om denna upprörande händelse. Jag kanske ska skicka ett vampyrbett till facebookskaparna (eller kanske det var det som hände innan de skapade den nya layputen). Det är ju i alla fall tur att DN har uppmärksammat händelsen mitt bland alla bankkriser runt om i världem. "Miljoner protesterar mot Facebooks nya layout!" Måste vara en sann facebookanvändare! Halleluja!

Nä, jag fattar fasen inte varför man måste starta så himla många grupper om ingenting. Då undrar ni varför jag skriver detta kanske? Jag blev bara lite full i skratt när jag läste artikeln i DN och kunde inte låta bli att göra mig löjlig. Jag tänker i alla fall inte starta en grupp på facebook. Det är ett som är säkert. "Orka!? Ovärt!?", som kidsen säger idag.

Bye bye! Be ware of the vampires!

Per Holmgren och Staffan Lindberg har besökt min skola och pratat om "Var är vädret på väg?". Per Homlgren, som ni kanske vet, är ju meterolog och väderpresentatör på tv och Staffan Lindberg är komiker och som han säger själv: koldioxidbantare. Holmgren fick stå för en del fakta om gradförändringar och klimatförändringar medan Lindberg fick göra det hela mer personligt - vad han gör och vad vi kan göra framställt på ett mer komiskt sätt. Båda var i alla fall överens om att vi producerar alldeles för mycket koldioxid och denna koldioxid måste ner i marken.

Lindberg spexade fram förslag på förslag. Vi kan t.ex. andas inåt när vi pratar och sen andas vi ut allt i en papperspåse som vi sedan gräver ner i trädgården. På så sätt skulle koldioxiden komma ner i jordskorpan igen. Tidsförödande? Ja! Smart? Tja.... Men jag hävdar att Lindberg inte var först, utan pizzabagarna. Dessa män som många har gjort sig roliga över för att de frågar: "Äta här eller i påse?" Det har inte varit ett språkligt fel utan de har snarare frågat: "Vill du vara miljövänlig eller inte? Få ner koldioxiden, du spyr ut, i jordskorpan igen eller låta det flöda ut ännu mer koldioxid?" Om vi hade lyssnat på vad pizzabagarna faktiskt sa och inte lagt in en annan tolkning ("Ta med maten i en påse?" Hur kunde vi ha så fel?) kanske vi hade kommit längre i vårt miljömedvetande.

Det har hänt igen! Ryggont, ryggondare, ryggondast!

Jag har sen gymnasiet, egentligen längre än så, haft problem med ryggen och gått till sjukgymnaster, naprapater och ortopeder. Jag har fått diagnoserna: fibromyalgi, inflammation, rörligt bäcken, överrörlig, inte inflammation, inte fibromyalgi, diskbråck som orsakar inflammation men som än inte är så farligt att det måste opereras men jag har märkt att jag är kortare. Jag har fått mediciner som har varit farliga, viox, och inte hjälpt ett dugg, och så har jag fått härliga morfindoser som har hjälpt - dock inte så roligt att ha så ont så att jag måste ta morfintabletter (inte rent morfin så klart) eller bli skjutsad med ambulans - fast det var ganska kul så här efteråt.

Jag har fått träningsprogram och naprapaten ville så klart att jag skulle återkomma och återkomma. Men det kostar ju pengar...tänkte jag. Jag får väl se till att träna...tänkte jag. Under graviditeten hade jag inga problem alls och efter kom det inte så ofta eller gjorde så ont. Jag tränade då och då och höll ondskan borta. Nu hör det dock till att när man är småbarnsförälder så smyger förkylningarna på en titt som tätt, vilket medför en tillbakagång av den regelbundna träningen. Jag håller mig helt enkelt inte i så gott skick. Mina muskler skriker av rädsla över att de ska förtvina. Och nu är ryggen återigen drabbad och den är så slut att den knappt orkar skrika över att den ska sluta existera. Snart säger den nog bekantskapen med mig, om inte jag hinner före. Någon som har en rygg till salu eller vill köpa min? Erbjuder ett billigt bäcken också, mot ett nytt, fräscht och stabilt!

När jag inte har ont så tror jag, dum som jag är, att min rygg minsann klarar sig, det är ingen fara, jag kan träna sen osv osv. Smart? Kanske inte! Så nu står jag (snarare ligger, sitter och står samtidigt eftersom jag inte hittar ett läge jag kan vara i mer än ett par minuter) här med lång näsa. Varför är man (jag...) så puckad och efterklok? Det är ju mycket bättre att vara för klok och känna sig puckad efteråt om man nu har tränat i onödan (om man nu kan träna i onödan).

Någon som känner igen sig?

Nu ska jag slänga i mig lite farliga tabletter som kan orsaka andningsbesvär och allvarliga hjärtproblem om man druckit alkohol tidigare än ett dygn innan eller två dygn efter eller i kombination med bl.a. epilepsimedicin och annat smått och gott. I'm living on the edge! Grooving?

Nu har jag kommit på lösningen gällande min skräck att säga till tonårstjejer (även tonårskillar, men mest tjejer) som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Jag läste precis en liten artikel om att personalen som rycker ut vid angrepp på tamboskap från rovdjur skall vara beväpnade med pepparsprej. Det står att: "- En skadskjuten björn är helt livsfarlig. Men sprejen gör björnen helt blind i flera minuter så att man får en frist att ta sig undan." DN Det här är receptet till mig gällande tonårstjejerna! Det hade lika gärna kunnat ha stått: "En översminkad tonårstjej med attityd och ruffsigt hår är helt livsfarlig. Men sprejen gör tjejen helt blind i flera minuter så att man får en frist att ta tillbaka sin plats i kön, utföra sitt ärende och ta sig undan."

Heureka!

Idag hade jag undervisning i svenska som andraspråk och jag skulle förklara ordet ivrig. Att vara ivrig, för mig, är när jag vill något väldigt mycket och har svårt att vänta på att det ska verkställas. Jag sitter bokstavligen och hoppar upp och ner på stolen i tro att det jag önskar ska slå in om jag rör mig som en duracellkanin.

Jag var ivrig väldigt länge över en sak. Jag hoppade upp och ner både ståendes och sittandes men inte fan slog min önskan in för det och det har den heller inte gjort än. "Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge", heter det. MEN det känner man ju först när önskan har slagit in, eller hur? Fast jag kan inte riktigt hålla med mig själv där heller, för det finns ju olika sätt att vänta på. För att hårdra det hela: om du lever i misär länge och sen får ett bra liv - ett liv som du önskat dig - tycker du då att väntan inte varade för länge? Du kan ju ha fått psykiska men av att leva i misär.

Nu är det inte så att jag lever i misär och önskar mig ett lyckligt liv. Det är inte en "jag har en kompis som har en pojkvän"-historia. Det är inte så allvarligt. Jag vill bara få min önskan uppfylld och jag försöker få den uppfylld, men det är ju inte så lätt att lyckas alla gånger. Jag är ju bara en enkel människa med mina enkla förutsättningar. Skulle jag få bestämma skulle jag ju tjäna multum med pengar, kunna åka utomlands en gång i månaden, vara skitsnygg, riktigt tränad etc etc.

Nu är jag som sagt inte ivrig längre, men jag vill fortfarande ha det jag vill ha väldigt mycket, fast jag börjar snart tro att det är omöjligt att få min önskan uppfylld. Vad är jag då? Förtvivlad eller desperat? Ungefär som singelkillar/tjejer som känner att de varit just singlar alldeles för länge och kommer med taffliga raggningsrepliker eller kladdar lite för mycket på någon som inte är öppen för det. Så är jag inte, jag gör inte bort mig för att försöka få min önskan att bli uppfylld och de desperata singlarna är ju säkert positiva när de raggar, tills de kommer på att de har gjort bort sig...

Var tog det positiva vägen då? Borde det inte vila ett hopp och en positiv längtan över det man vill ha? Till slut kommer det väl inte spela någon roll om önskan går i uppfyllelse, för när man har väntat väldigt väldigt länge på något glömmer man kanske varför man ville ha den uppfylld i första taget. Hur kan man gå från ivrig till likgiltig? Är det då verkligen hoppet som lämnar en sist? Jag känner mig en aningens aningens tveksam över det. Måste komma på ett ord som alla fyra orden står för, för jag kan inte sätta ord på min tvetydiga känsla. Ambivalent kanske funkar?

Och jag som bara skulle förklara ordet ivrig!

Ögnade snabbt igenom DN idag. Har nog aldrig lyckats läsa hela ordentligt, speciellt inte söndagsbilagan. Jag stannade till vid ett reportage om Cecilia Hagen. Jag tror hon fyllde 60. Jag kan både tycka om henne och inte tycka om henne. Hon är jobbig för att hon är lite fjantig och osäker men kan å andra sidan gilla henne för att hon är just dessa saker. Har inte läst så mycket av det hon har skrivit, men jag tycker att hon ibland får till små roliga poänger. Hon verkar dessutom lite svag för Lennart "Hoa Hoa" Dahlgren, vilket gör att jag gillar henne ännu mer. Nu är det säkert inte så, men låt mig få inbilla mig det.

I detta lilla reportage hade hon svarat på "snabbfrågor". Ni vet såna där jag har lite svårt för, men här var det mer vardagliga sådana. På vad hon äter svarade hon i stil med: "för ofta och för gärna" och på vad hon dricker svarade hon: "ett glas vin om dagen och ibland två". Hm, de säger ju att fransmännen dricker ett glas vin per dag. Säger de inte också att många fransmän är alkoholister... Jag menar inte att just ett glas om dagen gör en till det, men någonstans måste man ju börja. Ett glas om dagen sägs vara bra för hjärtat. Märk "sägs"! Jag kan i alla fall inte visa upp någon forskning på att det skulle stämma. Däremot vet jag att forskningen säger att det är bättre att dela upp vinaren på en vecka än att dricka allt på en dag. Det har däremot att göra med att hjärnan producerar ett gift när den ska bryta ner alkoholen. Är man ovan drickare och får i sig mycket blir det mycket gift som produceras. Nu sa ju inte Hagen att hon bara drack ett glas vin om dagen utan ibland till och med två. Och det vet ju alla att när det gäller vårt bekännande om hur mycket alkohol vi dricker så brukar det vara en underdrift, om vi nu inte är en tonåring som vill skryta om sitt alkholintag och det vet vi att Hagen inte är.

Låt oss dock hålla oss till att hon talade sanning. Lås oss gissa att ibland kan vara två-tre gånger i veckan. Låt oss säga två för att inte gå händelserna i förväg. Ett glas rött vin är två-tre dl beroende på om man dricker ur ett rödvinsglas eller vitvinsglas. Låt oss säga att Hagen dricker ur ett vitvinsglas och att det är två dl i glaset. Då dricker Hagen 18 dl rödvin i veckan. Det blir alltså 2,4 flaskor. Och då tog jag inte i! Är det lagom mängd för ens en frisk kulturarbetare? Om det är lagom hur mycket dricker då inte exempelvis Thorsten Flink (om vi ska tro skvallerpressen gällande hans alkoholförtäring). Är det ens helt friskt att faktiskt dricka varje dag?

Jag läste en sida om alkohol där det står att ett dussintals undersökningar visat att "tar ett eller två glas om dagen lever något längre än nykterister, men att "storkonsumenter" - över tre glas om dagen - dör allra tidigast". Om Hagen dricker två glas två gånger i veckan och ett glas om dagen resterande dagar i veckan konsumerar hon i genomsnitt 2,6 dl om dagen. Lite på gränsen eller? Och då tar jag inte med de tillfällen hon har middagsbjudning hemma eller själv är bjuden på fest där alkoholhaltiga drycker finns tillgängliga. Hon kanske inte dricker mer vid sådana tillfällen nämligen även om det finns en viss sannolikhet att hon gör det om hon nu gillar vin. Jag försöker inte sätta dit Hagen och få någon att tro att hon är alkoholist eller på väg att bli. Men om det nu är lite för mkt av det röda som dricks för Hagen så snälla Hagen låt bli så att du kan fortsätta vara med och fnittra "På spåret" och skriva krönikor eller kåserier eller annat smått och gott! Eller snälla Hagen säg att det är "en dl-glas" och att två glas tar du bara en gång varannan vecka!

OBS! Detta är inte ett hån/förlöjligande mot de som har narkolepsi!


Jag har sen ca två år tillbaka varit jättetrött. För mer än ett år sedan har jag varit sjukt trött. Jag har så svårt att ta mig upp på morgnarna. När jag ska jobba tar jag mig upp, men lever i ett gravt morgonhumörs-tillstånd. Det spelar ingen roll om jag får sova mer än vanligt. Jag är sjukt trött ändå. Jag blir inte heller piggare om jag får sova mindre. Jag har fått diverse andra fysiska följder, vilket jag inte behöver gå in på här, och till slut kom läkaren fram till att det är sköldkörteln som spökar. Bitarna föll på plats och flera riktigt tråkiga händelser fick en förklaring. Det var sköldkörtelns fel. Fine! Äntligen så skulle saker och ting ordna sig och jag skulle få bli pigg/piggare.

Det går så där med allt, men allra mest tröttheten!

Därför hävdar jag med bestämdhet att jag är på väg in i ett narkoleptiskt tillstånd. Sköldkörtelhormonsproduktions-rubbningen är bara en täckmantel för denna andra åkomma. Jag har ännu inte drabbats av ett plötsligt anfall men jag är helt övertygad om att det snart kommer hända.

Min övertygelse bygger på:

Jag har sovit fler än åtta timmar, äter regelbundet, får i mig vitaminer, dricker vatten, tränar lite iaf - men...

• När jag kör bil har jag ibland känt mig helt likgiltig (några sekunder) till att behöva titta när jag kör. Jag orkar inte ens bry mig om att stanna bilen och gå ut. Jag piggnar till med andra medel till slut - men är livrädd att jag ska somna helt plötsligt nästa gång. Tänk om jag inte känner att jag blir trött så att jag inte hinner göra mig pigg?

• När jag har varit ute och gått på morgonen känns det som att jag ibland har gjort det i sömnen. En gång kollade jag upp (jag gick min vanliga morgonrunda som dock inte är så vanlig längre), efter att ha kollat i marken och på hunden ett tag, och visste inte var jag var. Jag visste att jag var ute och gick men lokalsinnet var som bortblåst. Jag skall tillägga att denna runda har jag gått och sprungit MÅNGA gånger!

• När jag sitter eller står och lyssnar på någon som pratar så känner jag ett akut behov att lägga mig ner och sova - eller stå och sova. Det gör väl inget om personen får fortsätta att prata utan att jag lyssnar, eller?

• När jag ibland pratar är jag på väg att sluta ögonen mitt i en mening. Jag kan väl prata vidare sen?

• Jag har somnat mitt i en sexakt. Det var visserligen för flera år sedan och alkohol var inblandat, men jag märker att det snart kommer hända igen - utan alkohol (och det beror inte på att det är tråkigt/dåligt). Jag hinner inte ens reflektera om det är olämpligt att somna förrän efteråt.

• Jag var på väg att somna nu.

Jag kände ett starkt behov av att säga detta ifall att jag gör ovanstående saker så kan jag med detta dokument bevisa att det inte berodde på att jag hade sovit för lite, eller var uttråkad och oengagerad utan att jag lider av narkolepsi! Om inte kanske jag kan skylla på tillfällig (eller inövat) sinnesförvirring eller Snarkolepsi. Fler som lider av samma sak?

Det har hänt igen!

Och då menar jag inte att jag mötte ett gång uppstudsiga tonåringar som jag blev rädd för - att de t.ex skulle råna eller slå ner mig. Jag menar: Tränga sig i kön och tycka att det är okej!

Jag blir så upprörd! I mitt jobb träffar jag tonåringar hela dagarna och har inget problem att säga till dem när de röker på fel ställe, stökar till eller liknande. Visst vissa gånger får jag väl tänka till hur jag säger det så att de lyssnar och gör som man säger. Det brukar gå bra i alla fall.

Alltså... Jag skulle till biblioteket och hämta en bok som jag hade bokat. Jag hade lite bråttom eftersom jag skulle hinna med samma buss som resten av familjen. Jag gick med snabba (!) steg riktning fågelvägen mot biblioteket. Jag var fast besluten om att ta stora och snabba steg över de alldeles over siced trappstegen upp till ingången på bibblan. Jag gjorde en snabb analys över vilket håll den första dörren skulle öppnas. Jag kom fram till att det måste vara utåt. Jag tog ett stadigt tag och ryckte upp dörren. Jag klev in med snabb steg och gick fram till disken. Tyvärr var den "arbetande" bibliotekarien (det fanns två till men de verkade mest såsa runt och inte fatta att man skulle arbeta för att få lön) upptagen. Jag ställde mig vid disken bredvid hennes dator (så inte exakt framför där man servar) eftersom att hon var upptagen med en annan kund ville jag inte stå i vägen. Jag såg dock till att ta upp plånkan så att jag såg redo ut inför min tur. DÅ! Då kom en liten översminkad tonårstjej gåendes från andra hållet med en barnbok på franska och ställde sig där kunden före hade stått (de hade gått åt sidan lite för att leta böcker). Den översminkade tonårstjejen med barnboken på franska såg nog inte kunden som var före mig eftersom att hon var upptagen med att slänga med sitt långa toviga hår, som många verkar ha nu. Den översminkade tonårstjejen med barnboken på franska verkade inte FATTA att jag var före henne heller!!! Jag stod ju precis vid disken, vid datorn och med plånboken i högsta hugg! Jag tittade rakt in i hennes ögon när hon kom emot disken för att hon skulle fatta, tänkte jag. Mer vågade jag inte!

Jag ville säga:

• Hörru du, jag var faktiskt först! - men var rädd att hon skulle tycka att jag var en bitch!

• Ursäkta men får ni inte lära er att stå i kö i matsalen på skolan eller? - men var rädd att hon skulle säga att jag var en bitch

• Hörru du tränger du dig före i kön på HM också? (alternativt Gina Tricot) - men var rädd att hon skulle säga: "Ja, vadårå! Du stod ju inte här, precis här ba!" Eller "Jag har faktiskt tänkt jättelänge att jag ska låna den här boken, ja menar hur länge har du tänkt på det?"

Men jag förmådde inte! Jag var för feg!

Varför bryr jag mig, när jag är privat, om någon skulle tycka att jag är en bitch? Är jag bara rädd för att verka vuxen? Vad är det för fel på världen (alternativt mig) när man ska behöva vara rädd för de som är yngre? Den översminkade tonårstjejen med barnboken på franska borde stått där och skämts för att hon trängt sig före!

Den översminkade tonårstjejen med barnboken på franska gick visserligen därifrån efter ett tag. Bibliotekarien hade problem att leta fram kundens, hon som var före mig, bok och de andra två hade fortfarande inte förstått att man skulle behöva jobba för att få lön. Den översminkade tonårstjejen med barnboken på franska hade antagligen tröttnat.

Den översminkade tonårstjejen med barnboken på franska försvann visserligen, men sen fick jag vänta på att de andra två bibliotekarierna skulle fatta att de skulle börja jobba för att få lön. En fattade till slut. Men, hon hade ju inte sett att det var jag som var på tur så när hon frågade vem som var härnäst så kom en kille som var tvåa efter mig och sa: "Ja det är jag!" "Bullshit", sa jag...inom mig och tittade på tjejen bakom mig i samförstånd om att killen hade ljugit/fuskat.

Jag fick hjälp till slut - även om den inte var den bästa (en annan historia) och tyvärr missade jag bussen och glömde köpa soppa!

Barn är speciella! Oavsett om de är snälla, dumma, arga, glada, snoriga, friska, söta, fula etc. Barn som man känner i sin närhet brukar man i regel tycka om. Sina egna barn gillar man (så klart) mest. Det heter ju: "Sina barn, andras ungar!"! Jag tänkte inte försöka spräcka det påståendet här utan snarare berätta om just mitt barn. Ja, han har en pappa också som faktiskt råkar vara min make! Så VÅR son ska jag berätta om!

Sonen är snart tre. Treåriga barn har en tendens att kläcka ur sig roliga saker (i varje fall tycker föräldrar, dagispersonal, släkt och vänner det).

I bilen under semestern:
Vår son var törstig. Han ville ha vatten. Han fick vattenflaskan. Eftersom att jag blev lite orolig över att innehållet skulle hällas ut sa jag att jag också var törstig och ville ha flaskan. Min man tänkte att han skulle hjälpa till och sa att han också var törstig. Vår förväntade effekt var att sonen skulle ge oss flaskan när han hörde att vi var två som ville ha flaskan, men han hade tänkt till och sa istället: "Pappa, vänta din tur!"

Vår hund, som ni vet, lever tyvärr inte längre. Det är inte helt lätt att förklara vad "att vara död" innebär för ett barn på snart tre år. Maken sa att hunden bor i himlen nu med farfars hund, som dog för ett tag sedan. Ibland säger sonen att hunden är död och berättar för okända tanter att vovven bor i himlen, men ibland vill han inte alls att vovven ska vara död. Bestämt säger han att hunden kommer snart och att han INTE är död. Igår när han försökte förklara vad hunden bodde (i himlen) sa han återigen att hunden minsann skulle komma tillbaka. OBS! Minsann är ännu inte ett ord som ingår i sonens vokabulär, men snart! Han ligger i hårdträning! Ut ur sonens mun kom: "Han kommer snart. Flygplanet stannar, då han komma!" Ja, det var ju logiskt för honom. Flygplanen åker över himlen. Om nu vovven bor i himlen, vad åker han då med om inte ett flygplan när han ska komma hem till oss!?

Lite senare igår när min man pratade i telefon ropade jag till maken att han skulle komma och äta. Han ville komma ifrån telefonsamtalet men hade inte hjärta att säga det till personen i andra sidan luren. Därför skulle min lilla uppmaning om att han skulle komma få personen i telefonen att fatta att min man var tvungen att sluta prata. En aning knäppt, men helt normal är jag ju inte som jag tidigare har skrivit! Första gången jag ropade sa sonen: "Pappa pratar telefon mamma!" Andra gången sa han lugnt med huvet lite på sne: "Ingen fara mamma, pappa kommer snart!" Barn! Behöver jag säga mer?

Idag händer det! Det som vi inte vill ska hända. Vår lille hund ska avlivas. Ett ord som känns så bisarrt - av-livas! Ta bort vet jag inte om jag gillar heller. På något sätt känns det som om orden på ett sätt försöker förmildra det hela men de gör, för mig, bara ett konstlat intryck. När jag tänker på avliva känns det inte förmildrande, snarare värre. Jag känner mig som en bödel. Pga ordet avliva försöker jag hela tiden komma på utvägar till att vi inte behöver plocka bort vår hund (plocka bort...). Bakom ordet, handlingen, ligger ett beslut. Ett beslut som säger: "Ja han får leva!" eller "Nej han får inte leva!". Därför har jag så otroligt dåligt samvete, för tänk om vi tagit fel beslut. Om han istället var tvungen att dö därför att...eller för att veterinären tvingade oss hade det nog varit lättare.

Hunden sov bredvid mig i sängen hela natten. Det har han aldrig gjort. Det var plågsamt att vakna och veta att det var första och sista gången. Det var plågsamt att behöva åka till jobbet och veta att när jag kommer hem kommer han inte finnas där. Aldrig mer!

Kom inte på någon vettigare rubrik till detta lååååånga inlägg än att trycka ner tangenterna. Varning för djurälskare!

Jag har inte varit störtkär i vår hund hela tiden vi har haft honom. Han är rätt ofta i vägen, drar så otroligt när vi är ute och går i ett nytt område eller början av en promenad och han skäller mycket när han är hemma själv. Trots det så finns det stunder jag tycker att han är så mysig. Han är en tax som har varit jakthund så man kan ju tro att han inte ska vara en så sällskaplig hund, men det är han. Han vill vara med där det händer saker, leka tafatt med sonen, mysa i knät när man sitter i soffan - fast han får knappt plats för han är inte en normalstor tax utan 14 kg muskler och ben. En limpa!

Det är inte alltid så roligt att gå ut när det är kallt och regnigt eller sent på kvällen, men när jag är ute med honom, trots att han drar framåt mycket för att nosa och slicka överallt, känns det kul att "prata" med honom, försöka få honom att lära sig kommandon som han lyder ibland, eller nya. Vi fick honom när han var två och gick aldrig någon valpkurs med honom, men jag hade tänkt börja gå nu så fort jag hittade någon med passande tider.

Det är inte så roligt heller att han börjat skälla mer när vi är borta. Vi vill ju inte störa grannarna. De är ju schyssta och säger väl att han inte stör så mycket och de tycker också om Roffe. När vi dock kommer hem blir han ju så himla glad att se oss. Det är även så härligt att se vår snart treårige son bli så glad av att se hunden när vi kommer inanför dörren. Dagmatten som vi har nu älskar vår hund, och han verkar älska dem. Så på något sätt har jag sett skällandet som något jag/vi skulle kunna fixa till med hjälp av träning.

Så klart kan det vara jobbigt när vi ska åka iväg någonstans och vi inte kan ta med honom om någon t.ex. är allergisk men för de flesta gångerna har det ordnat sig.

I stort är det "vanliga" hundproblem, men vi har mycket glädje av honom, allra mest vår son. Jag känner mig även tryggare när jag är ute och går eller är hemma själv.

Men, som jag brukar skriva, det finns en baksida som vi tyvärr varken kan se som charmig eller uppfostringsbar. Till en början hoppades vi att det berodde på något fysiskt eller att vi skulle kunna fixa det med träning. Men icke! Vi måste tyvärr avliva vår hund. Det är verkligen skitjobbigt och ögonen fylls av tårar när jag skriver det. Vår hund har ändrat beteende och bitit och naffsat olika människor i olika situationer. När jag pratade med veterinären, som uteslöt att det kunde vara för att han hade ont någonstans, pratade hon först om att det kunde vara ett uppfostringsproblem - dvs att vi skulle kunna gå på en kurs för att han skulle sluta. När vi dock hade pratat en stund och hon fick veta att det gällde olika tillfällen, olika personer - även kända, som han hade naffsat (bitit en) trots att vi använt samma kommandon och uppträtt normalt i en vänlig atmosfär just för att han inte skulle tro att det fanns något hot i bilden, sa veterinären att det var fel på psyket och att jag och min man fick avgöra om vi skulle ta bort honom. Det värsta som kunde hända, sa hon, är ju om han skulle bita vårt barn, även om inget tyder på det idag. Jag och min man hade hört talas om någon hundbeteendevetare och nämnde det för veterinären. Vi fick i uppgift att därför kolla upp vad denne beteendevetare tyckte och bestämma oss för om vi skulle avliva vår hund eller inte. Lätt uppgift?

Vi har inte fått tag på beteendevetaren men idag tog hoppet om att vår vovve aldrig skulle attackera ett barn upp i rök. Han bet dagmattens dotters kompis. Hon hade kommit in med kompisen innanför dörren och strax efter hoppade vår hund på henne och bet henne i benet. Tack och lov gick det inte hål på skinnet, men byxorna gick sönder och allra värst: han bet henne överhuvudtaget! På något konstigt sätt så försöker jag hitta kryphål, men jag vet ju att han har gått över gränsen för länge sen. Det är ändå så svårt att förstå för han är ju så glad i oss och många många andra. Han får ofta beröm för att han är så fin, pigg och livlig.

Vi fick en tid om några dagar så att vi har ett par dagar att säga hej då på. Hur säger man hej då? Och borde vår son få vara med? Usch det känns så overkligt och jag känner mig så elak som ska ta bort honom, trots att det är ett djur och att jag inte är världens djurvän. Men han är ju vår och han är ju så snäll annars....VÅR ÄLSKADE LILLA HUND!

Kom på mig själv att vara negativ, negativ och så lite negativ. Ja, det är ju bara att läsa förra inlägget - fast jag står för det jag skrev.

Kände nu ett behov att behöva peppa mig för att inte falla in i en höstdepression redan nu. Det är ju sommar ute! Fan, nu kom en sarkasm med!

Ibland har jag dock svårt att vara positiv när jag skriver, för oftast skriver jag för att just skriva av mig på saker jag reagerar över. Något som gjort mig ledsen, arg (oftast med inslag av ironi). När jag var liten skrev jag nog när jag var kär, fast det var nog ändå oftast innan jag fick killen. Då blev det helt plötsligt inte så roligt att skriva dagbok längre. Nu är jag gift och skriver aldrig! Visserligen är jag inte hyperlycklig hela tiden (vem är det?), men då blir jag nog lite rädd att skriva om det dåliga - för det kanske blir sämre då (smart va?) eller för att jag känner mig taskig mot min man. Egentligen väldigt konstigt för jag pratar ju med mina vänner om jag och min man har problem, fast då kan jag ju få ett svar.

När jag dessutom haft många negativa och psykiskt krävande inslag i mitt liv de senaste fyra åren blir jag nog lätt negativ och låter ironin, sarkasmen, självdistansen, kritiken få mig att överleva. Ta inte sista uttalandet så hårt - jag skulle inte dö av att vara lite mer positiv. Tolka mig inte heller fel så att ni tror att jag är en väldigt negativ person. Jag är utåt väldigt glad, lite sprallig, humoristisk, påhittig, driftig och många andra positiva egenskaper. På mitt jobb är jag nog en av de som gnäller minst och försöker se möjligheterna när andra ser omöjligheterna. Inombords lurar dock en hel del. Men nu jäklar! Nu ska det rensas ut ur garderoben - även bildligt talat.

Nu ser jag verkligen fram emot denna höst. Inga depressioner ska finnas i kikaren (klarade mig dock ganska bra förra hösten), ska se till att träningen fortsätter vara en del av min vardag (cyklade nästan fem km till bussen, i regnet, idag och samma väg hem! Tjejmilen nästa anhalt!), ska se mer positivt på min man (har börjat jäkligt bra!!!), se mer positivt på mig själv (visst börjar jag bra?), fortsätta gilla mitt arbete, njuta av de två kurser jag ska gå (inte se det negativt att jag blir av med fritid) m.m.

Jag kommer dock ha svårt att sluta med diverse inlägg om saker och ting jag reagerar mer eller mindre negativt på. De är nog roligast att skriva om, och jag antar att det är väl de ni reagerar mest på också.

Ska försöka göra en roligare sida med lite bilder. Återkommer med det. Nu ska jag gå och göra något roligt innan jag går och lägger mig i vår sköna säng för att sova underbart innan jag ska upp och cykla till bussen. God natt!

Kom och tänka på en sak idag. Många (vågar inte exklusivera mig själv för jag är säkert en av dem) har en tendens att avslöja pinsamheter om sig själva som de själva tycker är pinsamt. Varför i hela helvete (ursäkta valet av interjektion ;-) ) berättar man dem då?

• Om man har bajsat på sig när man var tonåring och fortfarande skäms över det, varför berätta det stort och brett?

• Om man råkade ragga upp en transvestit i tron om att det var en tjej, varför berätta det då?

• Om man tänder på att gå omkring i blöja, varför avslöjar man det?

Okej om man har NÄRA vänner som man vill lätta sitt hjärta för, för att man vill ha lite tröst, en klapp på axeln och få höra "det var väl inte så pinsamt, jag har gjort likadant!" Så långt sträcker jag nog mig...eh hoppas jag.

Berättar man pinsamheter om sig själv som man gjorde när man var väldigt liten har pinsamheten kanske blivit preskiberad eller övergått i en något mer charmig upplevelse, och för vissa "ordentliga människor" är pinsamheten ett kvitto, på att man minsann varit lite stygg, att visa upp för sina "inte-så-ordentliga-kompisar-som-är-lite-coolare-än-en-själv-enligt-en-själv". Då handlar det mer om att visa upp något "positivt" eller bara om osäkerhet och det kanske man inte ska klanka ner på i första taget...inte just nu iaf.

MEN, dessa jäkla "jag har aldrig"/"jag har gjort"-listor blir jag trött på! Då menar jag de som innehåller fåniga pinsamheter, eller rentav kriminella erkännanden. Varför har vi (syftandes på människor i allmänhet-jag är och förblir generell här) ett så stort behov av, rentav sjukligt, att vika ut oss (inte bildligt talat denna gång)? Varför avslöja att man rökt på, crackat, haft sex med en tio år yngre (när man var 26), varit full på jobbet (särskilt när man har ett jobb som gör onykterhetsbiten än mer oetisk), legat med chefen, kissat i grannens pool, snott pengar från sin bästa kompis, mm? Tycker man verkligen att handlingen är pinsam om man avslöjar den eller avslöjar man den och tycker samtidigt att man nog är rätt cool, fast man säger att man tycker det är pinsamt för att gardera sig? Gardera sig för vad/vem? Avslöjaren har fortfarande utfört handlingen! Om han/hon berättar det för någon som faktiskt tycker att det denne gjort är omoraliskt eller fruktansvärt korkat eller äckligt finns det ju en aningens aningens liten risk att man tycker de är antingen patetiska eller korkade. Är det en vän som får höra om det så kallade misstaget är denne kanske mer förlåtande. Varför är våra hjärnor funtade på detta sätt, att vi avslöjar våra innersta hemligheter för okända människor eller mindre kända sådana när vi skäms över hemligheterna? För det kan väl inte vara så att en stor del av befolkningen är korkade och patetiska?

Hur som helst så kan jag inte låta bli att tycka att listorna i sig är fåniga även om jag säkert har fyllt i en eller två snälla varianter. Okej om man tycker att det är roligt när man är fjorton för då har man ju ett smärre hävdelsebehov och ska göra revolt mot de vuxna. Irriterande men naturligt! När däremot vuxna människor sprider dessa listor, lägger ut dem på sina sidor osv. då vet jag inte om det är så naturligt, men möjligen irriterande. Så jävla vuxen och mogen eller pretto är jag inte men jag tänker då inte berätta för hela befolkningen att jag kastade bajs på en husvägg när jag var ca tre år!

Viker ni ut era liv?

Min käre granne kan inte stava! I alla fall så kan han det inte när han skriver fort och då är det förlåtligt. Jag menar att det inte är en medveten handling. Fast han tror nog att han ska röja sin identitet om han rättar, när han skriver på nätet eller anonyma brev till sina stackars grannar. Och han har nog rätt! (Japp, man ska inte inleda med "och", men det var ett medvetet stilbrott!) Det är ofta, tyvärr inte sällan, folk i allmänhet (både låg- och högutbildade inbillar jag mig iaf - men jag ska inte säga helt säkert för en chef behöver ju inte vara högutbildad även om jag gärna önskar det) skriver fel. Okej om det blir smärre meningsbyggnadsfel. Hinner man inte korrekturläsa är mb ett fel som lättare går förbi en än stavfel, särskrivningar, tempusbyte, genus och kongruensfel (om man inte är utländsk - då är det förlåtligt) och bisatser utan en huvudsats. Har man dyslexi är det så klart också förlåtligt.

När en kompis skriver något felaktigt i ett mail (grammatiskt) reagerar jag inte särskilt starkt - inte för att mina kompisar är dumma på något sätt utan mer att ett privat mail har "sina regler" eller inga regler alls. Ett mail från chefen däremot kräver jag liiiiite mer distinkthet och åtminstone ett aningens felfritt språk - men det får jag icke. Tyvärr kan jag inte ge några exempel - har inga mail tillgängliga, men ibland har det ju rentav varit pinsamma fel. De (har eg flera) tjänar ju betydligt mer än jag! Jag vet inte om det bara är jag och några kollegor som får en något sämre bild av en människas intellekt när det slinker in olika språkliga fel här och där i deras texter - mycket pga att våra hjärnor har blivit matade med dessa fördomar. De flesta vill väl göra ett gott intryck och då kollar man väl en extra gång innan man skickar iväg en text, eller? Låt oss förlåta dem också. De kanske skickar meddelanden (om vi håller oss till mailandet) när de har bråttom och gör fel av samma anledning som min käre granne - de är för snabba för sitt eget bästa helt enkelt. Däremot när de skriver en längre rapport som är viktig kanske de låter någon korrekturläsa. Ett språk som har många brister stör dock intrycket. MEN!!! De som har företag och skriver ner sitt företagsnamn, skickar det till patentverket, gör reklam m.m. borde inte DE ha kollat några gånger på sitt namn eller texten i sitt reklamblad för att se till att inga fel kommer med? Är det bara ett tillfälligt stavfel eller bara okunskap? Spelar det någon roll inför mötet med kunder? Ja, hävdar jag!

Jag skulle inte gå till en frisersalong som kallar sig "Själv fallet", eller klicka på en länk med rubriken "1 Hemligt beundrare! som dyker upp på nätsidorna då och då (skulle iofs inte klicka på den om det var rättstavat heller). En reklamskylt för klockor där det stod "gratis påsättning" syftandes på, antagligen, påsättandet av klockans band var däremot väldigt roande. Kanske är jag något nitisk, principfast eller hård men jag kan inte sluta bli irriterad när det är vuxna människor som skriver banala fel. Borde de inte låta någon korrekturläsa deras reklamblad eller företagsnamn om de själva inte är särskilt bra på att skriva, eller är de inte medvetna om sin okunskap? Och då måste jag säga att jag blir än mer irriterad. Man kanske inte är medveten om vilka fel man gör, men någonstans på vägen borde man väl ha märkt att folk reagerar, eller är vi svenskar för "snälla" (eller har lärarna inte sagt något?) för att kunna säga något? Ska jag lämna in eller skicka något som jag vill ska få ett gott mottagande låter jag någon korrekturläsa det! Jag tycker det handlar om respekt för mottagaren - visa att man har ansträngt sig. Det handlar inte om att vi ska börja ett korståg men är det inte taskigare att inte säga något än att faktiskt påpeka fel till nära och kära, sina elever när man är lärare eller sin personal? Däremot bör man tänka på hur man säger det. Jag skulle nog inte skicka ett svar till min chef och påpeka hans fel däremot om han skulle be mig läsa något som han hade skrivit.

Elever måste få höra vad de gör för fel för att kunna utvecklas. Det är deras rätt! Lärarna måste dock lägga fram det på ett bra sätt, annars stjälper man dem. Eleverna är ju trots allt i skolan för att lära sig något. Jag har t.ex. elever med dysleksi som BER om att jag ska rätta överallt! Grannen är jag på varje dag. Han behöver sättas på plats! Han blir så odräglig annars.

Tänk om "Själv fallet" skulle få fler kunder om någon snäll själ gick in och sa till ägaren att de har "råkat" göra en särskrivning. Kanske inte, för om det finns människor som lyckas skriva fel i sina företagsnamn finns det säkerligen många som inte märker deras misstag. Min granne får nog fortsätta med sina stavfel för att inte bli identifierad när han inte önskar och jag får nog, som "Kritiker" skrev i en kommentar i förra inlägget, börja skriva fler stavfel i mina texter för att folk just ska förstå vad jag skriver. Här kommer jag nog själv göra en del fadäser-ha ha.

Godnat! ;-)