Teeeslife

Jaha, då var jag där i tantträsket igen. Jag som hade hoppats att jag kanske inte höll på att bli tant i förtid i alla fall, särskilt med tanke på att jag är gravid - och det känns ju inte så tantigt.

När man väntar barn brukar en del "boa" in sig; förbereda saker och ting inför bebisen ankomst. Vi har tvättat kläder, lakan, målat väggar m.m. Jag håller även på att göra en filt. Det blir en virkad sådan. Det tycker tydligen en del är tantigt. Jag tar inte åt mig ett dugg! Än...

Minnet är väl inte det bästa när man är gravid, i alla fall är inte mitt det. Man talar om "gravidhjärna" som enligt senaste forskningen tydligen bara är en myt. Det hävdar jag INTE att det är. Däremot tror jag det beror på bristen av sömn och att man är lite upptagen av vad som komma skall. Jag minns inte mycket nuförtiden och säger helt fel ord ibland, ungefär som en dement tant. Känner mig dock inte som en tant! Än!

Foglossning är ett annat mindre trevligt fenomen som drabbar gravida i olika grad. Förra gången jag var gravid hade jag knappt några besvär, men nu...Tänk er en anka med ryggskott, och då inte bara ett skott utan ankstackarn är bombarderad över hela ryggen och ner mot höfterna. Det är jag som är ankan. Jag känner mig en aningens aningens som en tant, men inte ÄN!

Jag och familjen var på stan. Apoteket var sista anhalten innan vi skulle handla mat på stan och därefter åka hem. Hm... tänkte jag: Apoteket, sen tillbaka till ICA...nja klarar nog inte det. Vi strök handlingen på stan, maken hämtade bilen medan jag gick till apoteket. På apoteket var det lååååång kö, jag höll på att svimma så jag satte mig för att vänta på att den skulle bli kortare. Jag reflekterade inte alls över att jag var snarlik en tant. ÄN.

Utanför apoteket satte jag mig för att vänta. En yngling satte sig bakom mig på bänken. Jag blev lite misstänksam, av någon anledning, att han var ute efter min handväska eftersom jag var väldigt lik en tant, dvs ett lämpligt offer. Min oro fick mig att sätta handväskan i knät och hålla hårt i axelremmen. Här skulle det inte bli någon väskryckning minsann. Tanken slog mig att jag kunde liknas vid en tant, men inte ÄN.

När jag sen skulle gå till bilen gick det i ultrarapid, trots foglossningsbältet. Väl framme vid bilen såg jag att en annan bil kom bakom vår (maken stod vid en korsning) och kände mig lite stressad av att jag borde skynda mig så bilen bakom mig inte skulle behöva vänta. Skynda mig skulle jag i vanliga fall göra, men nu sket jag fullständigt i det. Jag kände mig så där härligt egoistisk pga av mina besvär - så där som bara tanter kan känna. TIll slut kom jag in i bilen, satte handväskan i knät. Nu kände jag mig som en tant, men jag var rätt nöjd för det!