Teeeslife

Om jag ska ta ett exempel från min egen arbetsplats: Under möten där det kan diskuteras stora som små frågor lyckas alltid någon, eller ofta några, hitta ett problem när någon annan försöker se en lösning. Istället för att försöka lösa det nya problemet stannar "problemfinnaren" vid problemet, suckar och lägger armarna i kors som om han eller hon har uppfunnit hjulet. Att hitta problemen blir självuppfyllande och önskvärt att uppnå, men att därefter gå vidare och försöka lösa det antingen påhittade och långsökta problemet eller sannolika problemet finns det inget intresse i. Vad beror detta på? Är det osäkerhet? Är det en ovilja att tillfredställa eller hålla med den som först kom med den ursprungliga idén? Jag tror att det på min arbetsplats ofta beror på alla faktorerna. Flera kollegor lever kvar i trotsåldern. Det handlar om att trotsa chefen eller arbetslagsledaren bara för att man har bestämt sig för att inte spela i samma lag som den nämnde. Barnsligt? Ja visst! Hur jag som kollega och medmänniska ska kunna föra fram en lösning i detta är svårt, men jag försöker svara med kunskap, diskussion med öppna frågor för att till slut kunna möta "problemfinnaren". Tyvärr är det inte alltid så lätt och jag kan känna att ett stort ansvar ligger på mig och de andra som försöker se lösningen. Ett uns, eller ibland en stor portion, av uppgivenhet kan lätt träda fram och tynga ner en. Men, jag och de andra försöker.

Förutom i arbetssituationer har många en tendens (jag är säkerligen en av dem) att oftast berätta om alla problem man har i vardagen. Ibland tror jag människor låser sig fast vid att det inte finns en lösning på problemet och fastnar vid att älta problemet pga inbillning att problemet ska bli mindre. Ibland funkar det. Det finns ett utryck som berättar att om man nämner det så blir det mindre. Detta tror jag inte gäller allt utan berör mest saker man är nervös för, t.ex. om man är nervös inför att träffa en person så känns det bättre om man säger det till personen. Blir då problemet mindre för att man gång på gång för upp det till diskussion med sina medmänniskor? Sällan, menar jag. Antagligen framstår man som en ganska enerverande och negativ person. Varför fortsätter man att älta och älta? Trygghet? Separationsångest? Kanske! Om du lämnar problemet, vad ska du då prata om? Om allt som är bra? Vem vill höra det? Många gånger har man ju själv blivit provocerad över folk som har det bra. Gå bara till dig själv gällande hur du reagerar över allt lyckligt som skrivs på dina vänners status på facebook. Att visa upp sina problem istället blir därmed mer mänskligt och accepterat - det är här jantelagen kommer in. Men, jag säger men, det kan lätt bli betungande för omgivningen att bara få höra om alla problem sina vänner har. Det blir därför motsatt effekt. Jantelagen och lagom är bäst blir ledordet. Problemfinnarna har dock svårt att se vad som är lagom och väljer därför att leva kvar i problemet och känna att de finns till genom att bära på negativa känslor för då kan det bara bli bättre. Det finns väl ingen som vill att någon ska ta ifrån dem deras lycka så därför är det säkrast att leva i olyckan för att inte bli lurad på konfekten.

Jag snurrar säkerligen till detta för det väcks många tankar hos mig kring hur vi väljer våra samtalsämnen, och vad vi har för inställning till dem, till oss själva och till våra medmänniskor. Jag tror emellertid att vi människor bör bli bättre på att försöka hitta lösningar på våra problem eller låta dem vara och se det som faktiskt fungerar i våra liv. Kan vi inte lösa problemen mår vi inte bättre av att älta dem. Det förgör oss snarare och trycker ner oss än mer i skorna.